Venus, Jupiter och månen

Häromdagen höll vi på att flytta möbler och det blev två vändor fram och tillbaka till Madrid, och två vändor upp och ner för 3 våningar och ett källarplan. Första vändan på väg hem såg solen rent postapokalyptisk ut, den andra vändan lyste Venus, Jupiter och en halvmåne upp himlen på ett sätt jag aldrig sett förut.

Ingen kamera som jag hade för tillfället kunde göra bilden rättvisa, men det var en sån magisk känsla av att stirra upp på den konstiga formation som bildat sig. Det var en form av sned båge och gav ett mystiskt sken ifrån sig. Jag blev fascinerad och innan jag hittade Astrofotografens bild på Instagram visste jag inte vad det var.

Nu syns de två himlakropparna igen och nu närmre än någonsin. När jag gick ut idag på promenad med vår hund på kvällen så var det som om två stora ögon lyste ner mot jorden. Återigen, min kamera kunde verkligen inte fånga det på bild, men känslan, om än en aning demystifierad sitter kvar. Att se den konstellationen tog helt plötsligt rymden lite närmare. Det satte återigen griller i huvudet kring insignifikans, universums oändlighet, Platons grottallegori och de egna astronautdrömmarna jag hade när jag var liten.

Jag var så övertygad om att ville bli astronaut så jag hade till och med kontakt med den svenska rymdstationen Esrange som skickade klistermärken och annat smaskigt till en sjuåring med högtflygande drömmar. Vare sig klistermärkena eller drömmarna har jag numer kvar, men att stirra på himlavalvet, vilket jag gör rätt ofta ändå, och se Venus, Jupiter och en magnifik halvmåne fick mig att känna mig som om jag var sex-sju igen och full av förundran inför denna hypnotiska skönhet.

Det är ändå kul att ha barnasinnet kvar och kunna förundras över det lilla.

Fredrik Scheike

IG/Twitter: @fredrikscheike // fb.com/FredrikScheikeActor