Det kommer bli bättre.

Jag vet inte riktigt var jag ska börja, för ovanlighetens skull. Men huvudet är så fullt så att jag måste få ur mig brottstycken av det som snurrar i alla fall. Det är ilska, glädje och sorg, det är stress, tappad fokus och det är en prestationsångest, det är kaos i hjärta och hjärna och i kommunikationen dem emellan.

Nej, jag är inte gravid, så släpp den tanken. Nej, det är ingen annan som är det heller, så börja tänk i andra banor istället. Det började som en lång dag till följd av en stökig natt. Jag sov med lillen inne på vårt rum och till slut också i vår säng, och hon fick den natten sova med stora killen inne på hans rum, så ingen av oss fick väl egentligen vila. Hon gick dessutom upp extremt tidigt för att hinna med både det ena och det andra, sig själv och hushållet, då hon som normalt hjälper oss hemmavid med städningen inte kunde komma just den här dagen.

Efter föreställningen som hon hade så bjöd jag på ett litet fika som tack för allt vad hon gjort och sen gick jag hem och fixade klart lunchen samtidigt som hon åkte iväg och hämtade stora killen på förskolan. Min hjärna hade fullständig härdsmälta när jag satt och började ringa och det som var ett extremt fokus tidigare var som en platt pannkaka just den här dagen och jag hittade inte flow:et mellan samtal, kontakter och min svada. Det kändes som att jag kämpade i uppförsbacke, på en isig topp med meterhöga trösklar att ta sig över på väg upp.

Jag kunde helt enkelt inte fokusera och det störde mig otroligt. Jag får sån oerhörd prestationsångest och jag identifierar mig otroligt mycket med de resultat jag får eller inte får när jag sätter igång och ringa. Alla mina chefer säger åt mig att släppa på trycket på mig själv då jag nästan alltid är bäst i alla fall, så det är okej att ha svackor, men ändå, min egen bila trycker hårt i nacken.

Antalet tankar som snurrade där emellan, hur jag är som make, hur jag blir bättre, hur jag är som pappa, hur jag blir bättre, hur livet hade varit med pappa, hur det blev och hur det hade varit om jag aldrig satt min fot där och där och där. Några av dem helt omöjliga tankeexperiment à la "Sliding Doors", men de snurrade i alla fall i huvudet.

Sorg över hur saker och ting är och saker och ting blev, stress över hus och ekonomi, och därför också jobb, förlorade timmar och förlorad inkomst, sorg över att inte ha tillräckligt mycket tid för vänner också, prestationsångest när det inte går bra, tappad fokus och allt som leder in i varandra i ett fantastiskt äckligt och otrevligt nät.

Jag visste knappt ut eller in och jag vet det knappt idag heller. 

Brottstycken som sagt. Det kommer bli bättre.

Fredrik Scheike

IG/Twitter: @fredrikscheike // fb.com/FredrikScheikeActor