Pain Points.

Den senaste veckan har det inte blivit särskilt mycket skrivet som "ni trogna läsare" kanske har märkt. Det har faktiskt sina randiga och rutiga. Framför allt beror det på att jag inte haft mina egna ord i skallen särskilt mycket. Vad betyder det egentligen? Förenklat så har jag pluggat en scen för en audition som jag till slut kunnat spela in och är väldigt, väldigt nöjd med.

Veckan har varit väldigt upp och ner, men jag har också gått på moln då jag förutom att ha haft väldigt bra resultat på mitt "reguljära" ringa-och-kränga-service-lösningar-jobb fick ett fantastiskt mail i måndags. Ett sådant mail som dyker upp ungefär en gång var tredje livstid, känns det som, men som nu landade adresserat till mig i min inkorg.

Okej, jag ska inte dra ut på det eller hålla särskilt mycket mer på halster, jag fick en kallelse att göra en selftape till ett jätteroligt projekt inom fiktion och sen i tisdags fick jag även en kallelse till en reklamfilm. Jag kan inte säga så jättemycket om det förstnämnda än så länge förutom att det, efter ett långt samtal med castaren i torsdags, kändes ännu mer overkligt att få så pass bra feedback på mina första tagningar. Den andra auditionen gick också bra, men skillnaderna på fiktion och reklam är tiden du lägger ner, förberedelserna och magnituden av projektet i sig. 

Jag har haft flera personer som har hjälpt mig, både att öva, repetera text samt till slut läsa in och det känns fantastiskt att ha ett sånt enormt stöd runtom mig. Ett stort hål i mitt hjärta är det faktum att det inte är en glädje jag kan dela med mamman till mina barn. Jag berättade att jag hade en stor audition och att jag eventuellt behövde åka till Madrid, låna en studio och spela in tillsammans med den enda andra svenske skådespelaren jag känner här, men jag har inte fått en enda fråga om vad, när, hur eller varför. Ett totalt ointresse har mött mig. Jag fick frågan av min mor om jag inte berättat något självmant, men svaret är att nej, jag vill också att det ska finnas något intresse för det jag gör, jag vill inte berätta och dela med mig självmant när det uppenbarligen inte intresserar, då berättar jag det hellre för.. min katt?

Ett annat delproblem i det hela är också de lärdomarna jag dragit av historien. Svart- och avundsjuka på att jag, som i hennes ögon inte är en "riktig skådespelare" har kunnat jobba både för Netflix, WB, RTVE och andra produktioner, att jag har auditionat för både opera, teater, film och serier, utöver de reklamerna jag har gjort och gör. Det där med "riktig" skådespelare kommer från det faktum att jag inte studerat lika länge som henne, att jag inte har växt upp bland skådespelare, eller ens tänkt att jag hade kunnat få ha ynnesten att kunna tjäna pengar på det och kalla det för mitt jobb innan jag var 22.

Men precis som i mitt tidigare inlägg, vi ska ju inte ha någon inbördes tävlan. Hennes vinster är mina vinster och tvärtom, dock har det aldrig funkat så hos oss och det gör mig väldigt ledsen att jag känner att hon inte kan dela min glädje när det går bra. Det var en av de viktigaste punkterna som jag ville ta upp i parterapin. Den ja.. Jag skriver mer om den nästa gång. 

Nu, nu håller vi tummarna! IGEN OCH MER ÄN NÅNSIN!

Fredrik Scheike

IG/Twitter: @fredrikscheike // fb.com/FredrikScheikeActor