Ögonblicken som stöpt mig. (del 1)

Jag är 18, nyss fyllda, och rätt naiv och ditintills rätt så oskyldig Jag är 18 och bosatt i ett annat land med ett annat språk och en annan kultur. Jag är 18 och i en handvändning vet jag inte längre om jag överlever tills dess att jag fyller 19.

Jag reste från Clermont-Ferrand i tåg, hyfsat tidigt på morgonen, för att kunna komma fram till Paris mitt på dagen, hitta till boendet och mötesplatsen som bestämts av ledarna för det mest omtumlande året i mitt liv hittills. Alla vi som studerar, drygt 25 svenska ungdomar från olika delar av landet och värdlandet, ska mötas upp för att avhandla och försöka processa gemensamt våra upplevelser. Som ett slags gruppterapi, en halvtidsdebriefing, ett andrum och en möjlighet att lära känna andra frankofiler.

Det var relativt kallt då träffen ägde rum vintertid så jag hade klätt på mig mina stora tjocka byxor, min varmaste hoodie, min stora gula Peakjacka som jag brukade ha när jag åkte snowboard, samt min svarta mössa och pricken över i:et och min accessoar genom alla tider och väder, mina hörlurar ständigt inkopplade i min dåvarande iPod. Jag tänkte inte alls på hur jag såg ut när jag hade min halvstora beige:a ryggsäck sittandes på tåget, halvslumrandes medans det franska inlandet dundrade förbi.

När jag väl kom fram till Gare de Lyon så var det med förväntningar jag klev av tåget, det var med spänning och med en smula fantasi om hur de andra skulle vara, vilka de var och hur vi skulle kunna mötas. När jag förut nämnde att jag var relativt oskyldig så menar jag, jag hade haft väldigt få sexuella relationer, jag hade varit full en handfull gånger, aldrig prövat något annat än en enstaka cigarr, ljugit väldigt få gånger och enbart brutit mot lagen för att ladda ner musik och film, och för att snatta en chokladkaka en gång - men mer om det en annan gång. Jag var den lille gode svensken som försökte hålla jämn takt i skolan och alltid urskuldade mig på tyska lektionerna då jag inte förstod ett dyft av vad som lärdes ut då jag var tillräckligt fokuserad som det var på att lära mig språket i det land jag faktiskt bodde i.

Väl inne på stationen, efter en lång marsch över perrongen, så stoppades jag helt plötsligt av två väldigt hotfulla poliser, inte vakter, poliser. Fransk polis. Stora män som stannade mig rakt i mina steg. Och inte hur som helst, en av dem stod framför mig, medan den andra började patrullera cirkulärt kring mig.

"Vad gör du i Paris?"

"Hur länge ska du vara här?

"Vad har du i väskan?"

"Har du nånsin rökt grönt?"

"Är väskan full med gräs?"

Frågorna var många och kom i en strid ström och jag kände där och då att det var en himla tur att jag var flytande på deras modersmål redan och faktiskt kunde försvara mig gentemot deras bombardemang. För hade jag börjat stamma, brutit på en värre accent eller visat några andra känslor, såsom stress, panik eller rädsla, då vet jag inte vad som hänt. Båda poliserna hade nämligen full stridsmundering; ett kroppspansar som såg ut att kunna stå emot en artelleripjäs, hjälmar med visir uppe samt automatvapen som såg ut som en blandning mellan en M16 och en Steyr AUG. Den ene stridspitten petade mig i magen med sagda vapen och den andre spatserade runt mig, som en gam som väntar på att köttet riktigt ska ha ruttnat innan han hugger.

Jag ljög inte en enda gång. Inte ett enda svar var tvivelaktigt och trots mitt lugna yttre gick jag därifrån med hjärtat i halsgropen och nerverna utanpå. Jag hade inte haft en tanke på att mitt klädval den där morgonen hade kunnat göra att jag, JAG, blev misstagen, misstrodd för en knarklangare. Aldrig hade jag trott att mina plagg skulle försätta mig i en situation där jag skulle stirra döden i vitögat.

Jag tackade mina språkkunskaper när jag gick och jag vände mig inte om för att se hur länge de följde mig både med blicken och fysiskt, letade mig ner till tuben och andades plötsligt in den ljuvligaste, mest inspärrade, men söta luft du kan tänka dig. Luften som viskar, du är vid liv och du är okej.

Fredrik Scheike

IG/Twitter: @fredrikscheike // fb.com/FredrikScheikeActor