Vikten av Vatten

Åre, Östersund, London, Vancouver, New York och Los Angeles. På alla dessa platser har jag spelat handboll. Nej, jag skojar, jag är inte Bengan Johanssons karaktär i Varan-TV. Men alla dessa platser har jag bott på, och vad har de gemensamt? Vatten och närheten till det.

Ända sedan dess att jag har varit liten har jag alltid haft ett vattendrag nära, en sjö, en flod, ett hav eller en ocean. Det har aldrig varit mer än högst 20 minuter, om ens det, tills närmsta stora kropp med vatten, om jag inte kunnat se den direkt från fönstret på stället där jag bott. Det lugnande i att se vattnet röra sig i vinden, krusningarna av brisen, känna den fuktiga och friska luften, och den något mildare temperaturen som vatten i närheten för med sig. 

Jag har inte tänkt på det särskilt mycket förrän nyss, men det har varit en del av min identitet och ett stående inslag i av vad som har format mig. Vatten, natur och miljö. Närheten till en frodig natur och särskilt just då vattnet. Det är spännande då jag aldrig reflekterat över dess dragningskraft på mig och det faktum att jag har haft eksem ända sedan dess att jag var liten, men att de i princip försvann, både i New York och i Los Angeles. Hade jag inte jobbat i köket i Vancouver och varit utsatt för den kinesiska vattentortyr som det är att konstant ha dem blöta och rena hade jag nog inte faktiskt heller haft särskilt stora hudbesvär. Och nu i skrivande stund kan jag inte heller påminna mig om att jag hade problem med dermatit ens i London.

Jag har endast två gånger i livet bott ifrån vattnet, en gång var i Clermont-Ferrand, men då hade jag skog, berg och annan natur, och nu, i denna Saharas förlängning, Spanien, Navalcarnero. När det regnar är det blött, och grönt, men i övrigt är sommaren brun och på sina konstbevattnade ställen grön. Det doftar fnöske där du går och det känns att om du slås av en snilleblixt riskerar du att antända hela fält.

Olivträden står pall, likaså vinrankorna, men måttet av grönhet är ungefär så långt ifrån den platonska idéen som det bara kan vara.

Närmsta stora vattenansamling ligger någon timme eller så bort och Medelhavet ungefär 3-4 timmar bort, den lilla pool vi har på gården räknas inte och visst, vi kan svalka oss i den, och den inger ett visst lugn, men det är ingen insjö och går väl att jämföra med ett par frysta ärtor till middag när det enda du vill ha är en Wallenbergare med extra gräddsås.

Kort och gott, jag har insett att jag är en extremt naturpåverkad människa och att ta mig ut bland bergen var så nära ett eurekaögonblick som jag känt på mycket länge.

Fredrik Scheike

IG/Twitter: @fredrikscheike // fb.com/FredrikScheikeActor