Rynkor, åkommor och ett trasigt armbandsur

Jag vet inte vad man kan kalla för en medelålderskris. För jag har aldrig varit medelålders förut. Jag vet inte heller vad man kan kalla för en 40-årskris, om det nu är något annat än just en medelålderskris, för jag har heller aldrig varit 40 förut. Det är jag inte nu heller, men jag är närmare än nånsin. Och ärligt talat, jag störs inte av det, så vad skulle jag krisa för?
Har du någon gång blivit tillsagd att du är, gör, eller har något som du verkligen personligen inte alls känner igen? Har någon stämplat dig som ditten och datten och du istället känner att du är nåt helt annat?

Ja okej, TV-shops inledningen åsido, men är det nåt som känns igen? Eller är det bara en Fredrikåkomma? Kanske, kanske inte. Men flera gånger under mitt liv har jag blivit tillsagd att jag är något jag själv inte upplever att jag är, eller tvärtom, att jag inte är något som jag tycker att jag egentligen är.

För att göra en kort historia lång. Enligt anonyma källor så beror hela mitt nuvarande agerande, mitt jobbtapp, mitt påstådda jagande efter kjolstyg - "kvinnofälla, vad är det och var köper man en sån?" - och allmänna väsen, på att jag närmar mig medelålderskrisen och agerar precis likadant som varenda hänggubbe i min ålder. Jag är nyligen fyllda 38, har haft gråa hår som accelererat i tillväxt de senaste 5 åren och kunde inte känna mig längre ifrån beskrivningen om att inte vilja vara min ålder. 

Jag är inte ute och festar, jag drömmer inte om snabba bilder, tunga motorcyklar eller tjejer i post-pubertala 20-års åldern. Faktum är att jag är otroligt tråkig och drömmer om att få mina dikter publicerade - och den här gången av någon annan än mig själv. Jag drömmer om en trygg sam- och framtid för mina 2,5 barn och ja, kolesterolet är tillräckligt högt för att mörda en elefant, så det blir mindre öl, ingen sprit, knappt nåt vin och den här veckan heller inget socker. Jag slösar inga pengar på online gambling, jag har inte blivit en cryptobroooo, jag är ingen MuskBoy och föredrar terapi och att ta hand om mig framför tidsslöseri. Jag har dessutom "fördelen" att mäta min ålder gentemot min äldste sons i och med att vi går i par, när han är 10 är jag 40, när han är 20 är jag 50, och så vidare, så det gör det hela till en matematisk dans på rosor.

Ja, jag kanske spelar dataspel som en förströelse, men vem är någon att säga att det är fel? Den som är utan last får väl kanske kasta första förbannelsen för 3 mana, eller vad är det man brukar säga? 

Känner jag mig ibland bortom min ålder? Självklart. Jag kan vara ett sårat barn vid 5 års ålder, eller en töntig tonåring på 16 jordsnurr, osäker 20-plussare och också min egen ålder, 38. Jag hade faktiskt en vision för nåt år sen, ja, avskriv mig innan du läser vidare, som dök upp i ett meditativt tillstånd där jag såg mig själv som 5, 35 och 85, sida vid sida, otroligt tydligt, och den känslan av vördnad inför åldrandet har jag behållit.

Nej, jag känner mig inte 40-årskrisig och mitt allt gråare skägg, tunnare hår och jag verkar inte bry oss det minsta om vad någon säger om det.

Fredrik Scheike

IG/Twitter: @fredrikscheike // fb.com/FredrikScheikeActor

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Hela mitt liv

VMA