Lägg ihop ett och ett
Kära dagbok, här sitter vi nu igen. Eller hur var det nu man började när man var mindre? Eller var det alltid kära bloggen? Kära dagbok känns otroligt Sune, eller Bert, eller framför allt som någon av de där tjejböckerna, med hästar, stall och karaktärer vars namn jag aldrig hört och vars äventyr jag aldrig läst. Det blir dock ingen dagbok, det blir vad det blir. Ett hålrum att fylla upp med mina tankar, så håll till godo.
Jag är på vresigt och uppgivet humör idag. Så kan man väl börja med att beskriva känslan i alla fall. Jag har liksom ingen ork, trots att jag borde ha det, och ingen energi, och känner att hela halva världen lika gärna skulle kunna fara åt fanders.
Okej, kanske inte riktigt. Men nästan. Eller jo, egentligen. Jag skulle vilja gräva ner mig i ett hål ett tag, glömma bort allt och komma tillbaka, lite skitigare och lite lugnare. Men det går inte att fly, det är jag som är den vuxna i rummet och det är jag som måste ta hand om problemen. Måste det bara vara så att det engelska uttrycket nästan alltid stämmer dock? Kan man inte bara beta av ett litet åt gången? Det vore väl trevligt. Inte liksom ett mastodontproblem på ett annat på ett tredje.
Återigen hade jag ett slags intervju igår som lät väldigt positiv, jag skulle få träffa CEO idag och jag skulle kunna kombinera det med allt annat jag gör vilket alltså ger möjligheten att plussa, inte att byta, på inkomstkontot. Jag skrev senare samma kväll att jag såg fram emot intervju imorgon (idag) och att jag kunnat prata med min respektive om att börja redan den 28:e - otroligt tajt. Idag får jag två besked. Ett från försäkringsjobbet om att jag inte kommer att bli erbjuden jobbet - efter en, två, tre ronder intervjuer och ett kompetenstest (där jag fick över 90%) och ett ifrån snubben igår som meddelar att de måste gå igenom diverse "interna processer" innan de kan boka in mig för att gå vidare. Jahapp. Det vet man ju vad det är i Corporate Lingo WorldSpeak. Att vår emailkontakt dessutom skulle betraktas som en "öppen kommunikationskanal" känns mer som en skymf än en faktisk realitet.
Och så hyran, den kommer jag inte att ha råd att betala så jag säger upp lägenheten fr.o.m. december, kommer att ha möte med lägenhetsägarinnan samt mäklarfirman imorrn. Den enda jag inte pratat med är Henne. Det är inte en diskussion jag ser fram emot att ha. Men det bara är så det måste bli.
Nämnde jag för övrigt att jag lånade henne mitt kort för att kunna ta taxi i tisdags då hon är så trött och jobbar typ 13h? Det är klart att hon inte ska behöva köra bil eller ta någon form av transport. MEN för 150€ tur och retur kan hon fan nästintill få börja gå. Hon har dessutom tänkt att jag ska betala detta TRE gånger till, OCH hjälpa till med fysioterapin SAMT tappa timmar på jobb då jag skjutsar och hämtar.
Det här med att 1 + 1 egentligen bara är en tolkningsfråga känns mycket uppenbart i många, MÅNGA av våra väsensskilda världsuppfattningar.
Ja. Bleh. Nu känns det lite lättare i skallen. Jag har ju trots allt inte heller ätit socker sen i söndags och börjar nu känna av detoxeffekten i huvudet framför allt. JÄVLAR vilken skallebank det har varit idag - som sagt så är det ett "Fredrikproblem" skapat av mig själv - men det hade kunnat bli så mycket lättare.
360+ jobb sökta sen i juni. Vad skulle Large Berghagen sagt?
Kommentarer
Skicka en kommentar