del tjugoåtta

Jag satt igår och gick igenom massa gamla papper rörande min far och hela hans liv som min Farfar sammanställt någon gång. Det fanns hinkvis med papper i den här kartongen, bortåt en sex-sju pärmar och en låda med lite allmänt.

Det började lugnt med div. små roliga lappar som "Jag har gåt o baj sat. Kram Ulf" ifrån barndomen och jag hittade alltifrån kvitton på barnsängar till försäkringspapper. Verkligen allt möjligt. Och eftersom jag inte kan behålla det och inte vet vad annat göra av det så slängde jag naturligtvis det mesta, smärtsamt som det på ett plan var. Jag minns att jag tänkte, "nu blir du begravd för mig". Men värre skulle det bli.

När jag kom till den sista pärmen var jag tvungen att avbryta p.g.a. alla känslor som bara kom över mig.

Jag hade hamnat på pärmen som rörde min fars begravning - alla kondoleansbrev och kort och liknande. Jag läste några stycken men hoppade över det mesta. Men ett brev grep mig, det som en vän till mamma och far skrivit nere ifrån Mafinga.

Det handlade om hur mamma tagit farväl av min far när han låg för sin död och känslorna runt i kring. Det var så gripande, det var så utmattande - det var så känslosamt att jag grät. Jag grät jättemycket, för någonstans inom mig har jag i princip alltid hoppats på att allt sammans skulle vara en lögn, ungefär sådär som på film. Att min far skulle återvända en dag och säga; "Här är jag! Nu ska vi bli en familj igen och allt ska bli så bra så bra."

Men det går inte, för det fick jag det svart på vitt. Jag fick det smetat i ansiktet av bläck på ett papper - storlek 10. Det är nu mera oåterkalleligt och konkret och jag känner efter allt en sorts plötslig tomhet inom mig. Det lilla hoppet, den lilla önskan är nu mig ifråntagen.

Aj.