del tjugonio

Ibland finns det dagar då allt känns grått, visst gör det? Solen kan lysa, fåglarna kan kvittra och folk kan le, sjunga och vara glada men det känns bara grått och kanske t.om. svart ändå.

Jag kan tänka mig att det är en sådan dag i Arboga idag. Säkert i andra städer också, men speciellt i Arboga.

Det är nog faktiskt inte många som faktiskt förstår det som hänt - om det ens är någon? Två barn brutalt mördade i deras hem och deras mamma illa tilltyglad av någon som tidigare älskat dem? Hur kan kärlek övergå till hat till den graden att man handlar i blind vrede? Tragedi känns bara som förnamnet på den här händelsen och Arbogas sår kommer sent att läka.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

"Äntligen vardag!" - Petter Stordalen

Ögonblicken som stöpt mig. (del 3)