del tjugofyra

Det är något speciellt med Söndagsmorgonar. Inte en levande själ är ute frivilligt och de som faktiskt är ute är det p.g.a. sitt husdjurs trängande behov. Man är ensam och luften känns helt plötsligt som om den bara skulle vara din att andas. Oftast lyser solen mer på Söndagsmorgonar än andra morgonar och det vackra vädret gör en påmind om att det faktiskt är en rätt vacker värld vi lever i trots allt.

Folk som normalt sett är ute med sina små, normalt sett, annars instängda djur tittar lite konstigt på en som jag som är ute och spatserar - frivilligt - på en Söndagsmorgon. De förstår inte vad jag ska upp och göra, och de avundas kanske någonstans den valfrihet jag uppvisar genom att själv kunna bestämma att jag vill gå ut.

Jag måste börja gå ut mer på Söndagsmorgonar för att förbrylla alla som faktiskt har något ute att uträtta. Jag måste börja gå ut mer på Söndagsmorgonar för att påminna mig om hur fantastiskt lycklig jag ändå är.

Tänk vad lite sol kan göra!