En kort paus
Innan alla bekräftar sina värsta misstankar om att jag nu faktiskt fått dåndimpen så kan jag bara berätta att så är faktiskt nästan fallet. Jag vrider ut och in på mig själv som en trasa och ur trillar bokstäver, stavelser och ord, känslor och handling och förhoppningsvis en del mening. Oftast blir det ingenting men när jag väl börjat få upp takten mellan allt mitt jobbande så blir det mer än sällan nästan ingenting.
Jobbet tar så mycket kraft, både mental och ja, mental. Fysisk i den mån att jag sitter stilla, nja, att jag springer efter kaffe, knappast men fysisk då jag sitter själv drygt 10 timmar om dagen och stirrar på en skärm medan jag sovit - som i dag - knappt tre timmar, ja, då är det lika mycket psyke som fyse.
Jag behöver dock skrivandet, jag gör verkligen det. Jag behöver få ner i ord, sätta in i perspektiv och försöka hitta mening i allt det som händer, det stora och det lilla. Allt ifrån Trumps tariffer och meningslösa halvkrig till att bli önskad död i mitt eget hem. Min psykolog, som jag nu inte träffat på över två månader, försökte få mig att sluta identifiera mig med den världsbild, det mikrokosmos som målas upp och inte är förenat eller förankrat i verkligheten, men hur lätt är det inte att börja ifrågasätta sig själv och allt man gör när också allt upplevs som fel. Har inte jag förändrats under de senaste 7 åren? Är det verkligen sant att jag är en klåpare? Att jag aldrig ser inåt eller att allt faktiskt och egentligen är mitt fel?
Nej. Är väl det kortaste svaret. Upp med handen. Rör inte min kompis. Jag är min kompis. Eller jag ska försöka bli mer min kompis i alla fall. Men nej, inget av det som framläggs som sanningar är annat än åsikter framhållna för att göra illa och bringa obalans.
Dags att somna om, typ.
Kommentarer
Skicka en kommentar