del nio
..And now for something completely different..
Oj vilken helvetisk natt. Sällan har jag lyckats drömma så många mardrömmar på samma natt. Jag är totalt utpumpad och det känns verkligen som om världen snurrar och det enda jag vill göra är att lägga mig ner och gråta.
Givet så handlade det sista jag drömde om min Farfar. Det är första gången sen han dog som jag faktiskt har drömt något om det, jag har trott att det borde jag definitivt ha gjort tidigare. Jag drömde att jag sprang genom ett hus som såg ut som hans, fast ändå inte, jag sprang in i ladan som i drömmen satt ihopkopplad med huset i Gävle. Där hittar jag Farfar i en bastu med handduk och skum av shampoot på hjässan. Han har sina glasögon på sig som normalt men sitter och kippar efter andan och lutar sig emot ena väggen. Jag blir helt förtvivlad och kramar om honom och frågar desperat vad han vill att jag ska göra. jag ringer efter ambulans och han påpekar gång på gång att han känner att det är dags för honom att gå vidare från den här världen. Han ber mig be om smärtstillande och tårarna strömmar. Jag ringer upp ambulansvården och möts av en j**la idiot som inte förstår vad jag säger. Jag berättar att jag sitter med min Farfar på IVA (intensivvårdsavdelningen för er som aldrig behövt vara där) och att han behöver vård. Jag skriker och jag gråter om vartannat och ger adressen och ber dom enbart ta med sig smärtstillande då det är det min Farfar ber om. Hon på andra sidan luren förstår inte vad jag menar och jag blir ännu mer förtvivlad. Ska min Farfar dö ska han inte behöva göra det smärtsamt..
Givetvis vaknar jag halvt gråtande.
Två av tre drömmar som jag kommer ihåg att jag drömt i natt har i princip handlat om samma sak. Att jag är oförmögen att förändra något. Att jag är oförmögen att ens handla inför det som komma skall.
Det gör så förbannat ont, och jag menar inte "jag-är-emo-och-det-gör-ont" utan jag pratar om rejäl j**la smärta.
Vem ska jag nu honnörsskåla med först av alla på min student? Vem ska jag placera högst upp vid bordet? Vem ska nu ringa mig och gratta mig på Rupert-dagen? Vem ska jag få roliga brev av?
Det är en del av livet och det är det som gör så ont att inse.
Vila i frid älskade älskade Farfar.
Nu kommer gråten igen.
Oj vilken helvetisk natt. Sällan har jag lyckats drömma så många mardrömmar på samma natt. Jag är totalt utpumpad och det känns verkligen som om världen snurrar och det enda jag vill göra är att lägga mig ner och gråta.
Givet så handlade det sista jag drömde om min Farfar. Det är första gången sen han dog som jag faktiskt har drömt något om det, jag har trott att det borde jag definitivt ha gjort tidigare. Jag drömde att jag sprang genom ett hus som såg ut som hans, fast ändå inte, jag sprang in i ladan som i drömmen satt ihopkopplad med huset i Gävle. Där hittar jag Farfar i en bastu med handduk och skum av shampoot på hjässan. Han har sina glasögon på sig som normalt men sitter och kippar efter andan och lutar sig emot ena väggen. Jag blir helt förtvivlad och kramar om honom och frågar desperat vad han vill att jag ska göra. jag ringer efter ambulans och han påpekar gång på gång att han känner att det är dags för honom att gå vidare från den här världen. Han ber mig be om smärtstillande och tårarna strömmar. Jag ringer upp ambulansvården och möts av en j**la idiot som inte förstår vad jag säger. Jag berättar att jag sitter med min Farfar på IVA (intensivvårdsavdelningen för er som aldrig behövt vara där) och att han behöver vård. Jag skriker och jag gråter om vartannat och ger adressen och ber dom enbart ta med sig smärtstillande då det är det min Farfar ber om. Hon på andra sidan luren förstår inte vad jag menar och jag blir ännu mer förtvivlad. Ska min Farfar dö ska han inte behöva göra det smärtsamt..
Givetvis vaknar jag halvt gråtande.
Två av tre drömmar som jag kommer ihåg att jag drömt i natt har i princip handlat om samma sak. Att jag är oförmögen att förändra något. Att jag är oförmögen att ens handla inför det som komma skall.
Det gör så förbannat ont, och jag menar inte "jag-är-emo-och-det-gör-ont" utan jag pratar om rejäl j**la smärta.
Vem ska jag nu honnörsskåla med först av alla på min student? Vem ska jag placera högst upp vid bordet? Vem ska nu ringa mig och gratta mig på Rupert-dagen? Vem ska jag få roliga brev av?
Det är en del av livet och det är det som gör så ont att inse.
Vila i frid älskade älskade Farfar.
Nu kommer gråten igen.
Bien-sur je ne parle pas suédois mais je pense avoir compris l'essentiel.
SvaraRaderaPendant longtemps j'ai fait beaucoup, beaucoup de cauchemars où je revivais des moments traumatisants, à quelques différences près, évidemment. Je comprenais pas pourquoi je m'infligeais ça, alors que justement, j'aurais voulu que la nuit soit un refuge, qu'elle serve à se reposer de la réalité, qu'on puisse l'oublier pour quelques heures.
Ca semble profondément injuste, on en a presque peur d'aller dormir. Et à quoi ça sert si on est encore plus mal en se réveillant?
Mais plus tard j'ai compris que c'était nécessaire, même si désagréable, pour que tout sorte, sans que tu aies besoin de te contenir, comme tu pourrais le faire dans la réalité.Ca veut dire que tu as commencé à accepter l'idée qu'il est mort. Que ça fait son chemin en toi.
(j'espère que je n'ai dit aucune bêtises)