Jet
Hon står i dörröppningen till sitt eget vardagsrum när han plötsligt tar upp den nya favoritleksaken som hon så motvilligt köpte åt honom i den där butiken - bara för att han skulle vara tyst. För första gången ser hon sitt barn på riktigt, hon ser hur det leker och lär - växer i världen.
Formgiven likt en soldat med gevär, med hjälm och rörbara delar och kamouflagejacka. Hon har inte tänkt på det tidigare, men färgerna är mycket lika de som dödstruppen som genomsökte hennes hem i Irak bar. Hon har inte reflekterat över det förrän nu då han, liten, oskyldig och ovetande, riktar soldatens gevär mot sin mor och trycker på knappen på baksidan av dockan. De realistiska, alltför realistiska, ljuden av smattrande skott och vinande kulor fyller helt plötsligt hela hennes huvud. Hon sjunker in i sig själv, som förflyttad till det land hon en gång flydde ifrån - där kulor var verklighet, där bomber var vardagsmat och där man aldrig skulle drömma om att leka krig. Hon sjunker djupare för varje kulsmatter, tills de plågade skriken från hennes söndertrasade, första man är det enda som fyller hennes sinne. Hon kan göra sig påmind stanken, dammet, blodet och den totala känslan av hjälplöshet.
Han rycker i snöret, upptagen av sin egen värld. Skrattar högt när det smattrar och ser framför sig hur horder av Tyrannosaurus Rex och elaka ninjor faller för kula efter kula. Roligast är knappen som påminner om bomber - han kan riktigt höra hur de släpps från hög höjd då han i sin fantasi redan begärt luftunderstöd mot de osynliga onda riddarna. Det visslar till i fyra sekunder och sen hörs smällen som tillintetgör riddarna, dinosaurerna, ninjorna men också den mur hans Mor byggt upp under alla trygga år.
Det är som en flodvåg som sköljer över henne, minnen från en krigshärjad zon som hon aldrig trodde att hon någonsin skulle behöva uppleva igen - och hon måste gå till toan för att inte totalt tappa besinningen framför sin son. Hon skriker inombords och välter flera saker då hon bara ser svart och rött - allt på väg bort från den lilla leksakssoldaten som smattrar och viner och sin egen son som fullkomligt tjuter av skratt.
Ett oskyldigt skratt som så förvridet av minnen blir den största plåga hon känt på år.
© Fredrik Scheike
Formgiven likt en soldat med gevär, med hjälm och rörbara delar och kamouflagejacka. Hon har inte tänkt på det tidigare, men färgerna är mycket lika de som dödstruppen som genomsökte hennes hem i Irak bar. Hon har inte reflekterat över det förrän nu då han, liten, oskyldig och ovetande, riktar soldatens gevär mot sin mor och trycker på knappen på baksidan av dockan. De realistiska, alltför realistiska, ljuden av smattrande skott och vinande kulor fyller helt plötsligt hela hennes huvud. Hon sjunker in i sig själv, som förflyttad till det land hon en gång flydde ifrån - där kulor var verklighet, där bomber var vardagsmat och där man aldrig skulle drömma om att leka krig. Hon sjunker djupare för varje kulsmatter, tills de plågade skriken från hennes söndertrasade, första man är det enda som fyller hennes sinne. Hon kan göra sig påmind stanken, dammet, blodet och den totala känslan av hjälplöshet.
Han rycker i snöret, upptagen av sin egen värld. Skrattar högt när det smattrar och ser framför sig hur horder av Tyrannosaurus Rex och elaka ninjor faller för kula efter kula. Roligast är knappen som påminner om bomber - han kan riktigt höra hur de släpps från hög höjd då han i sin fantasi redan begärt luftunderstöd mot de osynliga onda riddarna. Det visslar till i fyra sekunder och sen hörs smällen som tillintetgör riddarna, dinosaurerna, ninjorna men också den mur hans Mor byggt upp under alla trygga år.
Det är som en flodvåg som sköljer över henne, minnen från en krigshärjad zon som hon aldrig trodde att hon någonsin skulle behöva uppleva igen - och hon måste gå till toan för att inte totalt tappa besinningen framför sin son. Hon skriker inombords och välter flera saker då hon bara ser svart och rött - allt på väg bort från den lilla leksakssoldaten som smattrar och viner och sin egen son som fullkomligt tjuter av skratt.
Ett oskyldigt skratt som så förvridet av minnen blir den största plåga hon känt på år.
© Fredrik Scheike
.. det gör ont i magen... =(
SvaraRadera