Jag läser inte så mycket längre, vare sig riktiga böcker, noveller, poesi eller e-böcker. Det är lite tragiskt, nu när jag faktiskt har chansen och möjligheten. Coronapaniken har satt sig, eller ska jag säga, Coronasysslolösheten, den där känslan av katatoni och uppgivenhet som gör att allt känns meningslöst.
Jag har en katt. Min katt den skiter i allt. Eller i alla fall i det mesta. Den gråter på morgonen. Gråter när jag går. Bajsar i sin låda och skiter fullständigt i att grannens balkong inte är våran. Min katt ha dock fått en ny hobby. Att jaga små bäbissalamandrar.
Just det, jag hade ju en grej till också. Eller hade jag det? Jag vet inte längre. En av de stora fördelarna med att nu faktiskt sitta på en lite stabilare inkomst är ju att jag har börjat gå i regelbunden terapi. Och det är spännande.
Kommentarer
Skicka en kommentar