Gullregn

Hon öppnar munnen och orden väller fram, välvalda och välformulerade ord som klingar av eftertanke. Hon håller sig lugn, håller sig sansad och har tungan rätt i mun. Hon har länge övervägt vad hon vill säga och hon har sällan känt sig så elokvent när det kommer till något så intimt. Nu ska hon äntligen kunna blottlägga sina innersta känslor och rädslor för någon. Hon har vänt och vridit på orden för att de inte ska kunna misstolkas, på alla de språk de talar, och inte hittat utrymme för misstolkning av mening.

Innan hon knappt börjat sin blottläggning, avbryter han och undrar när det egentligen är hans tur att få prata.


Dolken är stött och såret är öppet. Under blusen syns hjärtats innanmäte och dess bultande är öronbedövande och färgar golvet rött i floder. De knutar i halsen och i magen som för ungefär en minut sedan höll allt i schack är plötsligt lösa trådar som fladdrar livlöst längs bröstet.

Hela den uttänkta strategin och de förväntade resultaten pulveriserade med en enda kommentar och det enda som fanns kvar av den blottade var ett bränt och skrämt barn.

Än en gång hade hon öppnat sig, hon hade tagit steget och vågat visa sitt mest innersta jag, för någon. Hon hade blivit bränd så många gånger tidigare och alltid fäktat och slagits med de som försökt förklara, försvara eller rätt och slätt inte brydde sig om vad det var hon hade att säga.

Att hon nu valt att göra det igen, efter så lång tid instängd i sig själv och sina tankar, till någon som enligt spelets alla regler skulle vara där att skydda och ta tillvara på och nära den tilliten gjorde att bakslaget blev större än tidigare.

Likt gullregn sluter hon sig åter och väntar och hoppas på att nästa gång hon blommar är det ingen som står där och rycker i hennes blad tills de lossnar.

Don't be a stranger! Loves