Platon?
Tydligen forfarande rätt mycket. Och då inledde jag redan det här inlägget någon gång i juli. Men lika aktuellt nu i oktober, som för drygt 2000 år sen. Tydligen.
Att bo i en grotta. Att se skuggorna dansa på väggen och inse att det här är kanske inte det enda som finns. Att se igenom skådespelet. Att se igenom de vilseledande charaderna, att erkänna att det måste vara något som inte stämmer, en källa av ljus som finns någon annanstans. Att själv projicera sig på väggen? Ja, kanske. Att vara sin egen skugga.
Det är naturligt att kanske tänka att allegorin om Platons idealvärld och grottan i sig handlar om något så enkelt som att komma till insikt om hur "saker och ting egentligen ligger till". Tänk, Matrix, du vaknar i en värld som du inte längre känner igen dig i, för att ta dig utanför den och uppnå ett högre medvetande. Eller varför inte som som ett buddhistiskt tänk, att bryta Samsara. Det skulle kunna vara en kristen metafor, en judisk metafor eller en muslimsk metafor. Det skulle kunna vara jakten på den stora sanningen, och varför inte? Det är väl så den har analyserats i hundrade år.
Den skulle också kunna vara en metafor för de mindre sakerna, inte bara de grandiosa. Det skulle kunna vara allt från att ta sig ur en depression, till att bara komma till en insikt och göra slag i saken.
En depression ja. Det totala jävla mörkret som drabbar oss alla någon gång i livet, varaktigt eller tillfälligt. Depression. Att i princip, rent etymologiskt och semantiskt, tryckas ner. Och det var väl också med den tanken jag faktiskt började att skriva om Platon från första början. Inte för att tryckas ner, utanför att allegorin om grottan är en sån fantastisk bild för hur en depression faktiskt känns, är och möjligheterna att ta sig ur en. Min psykolog förstår inte hur jag inte är konstant deprimerad. Kanske på grund av sånt här tänk och överanalys, kanske på grund av filosofiska och stoiska ståndpunkter, kanske på grund av att jag inte kan tillåta mig att vara mer deprimerad, undertryckt än vad jag redan är.
När man befinner sig nere i skiten är man helt enkelt på botten av grottan och allt som sker är högst verkligt. Alla skuggor är verkliga och det värsta och det sämsta håller dig på grottans golv, isolerad och ja, nedtryckt. Allting är verkligt för du kan inte se igenom det som håller dig fången.
Plötsligt kanske lågan som producerar skuggorna fladdrar till och du får en glimt av vad som faktiskt finns på andra sidan. Du förstår inte, inte än, men du anar. Du har fått skåda en liten av något du aldrig trodde var möjligt, men något har förändrat din verklighetsuppfattning. Du vrider kanske huvudet bara ett kvarts varv, eller vänder dig om helt, och ser till din förvåning att det du tagit för givet som verkligt i själva verket bara var skuggteater. Du klättrar mot ljuset och inser att du haft ett rep runt din fot som du först nu kunnat kasta av dig. Du kommer till andra sidan och ser att skuggteatern, för det är precis vad det är, upprätthålls av människor som alla ser ut som du. Ingen kan prata med dig för de är själva fångar.
Elden som gör det möjligt att projicera skuggorna finns på ännu ett högre plan och underhålls av en hyfsat tät ström av människor som både liknar dig och är totalt annorlunda, vissa värmer sig vid den andra kastar i sina trän och fortsätter som om inget har hänt - för veden hämtas utifrån. Men du kravlar dig upp ur grottan, du kan för första gången se solnedgången, du känner för första gången vinden i ansiktet och doften av gräset. Den totala summan av verklighetens alla små under och du är fri att gå ifrån grottan för att aldrig mer komma åter, eller kanske hjälper du fler att ta sig upp, det väljer du själv.
Grottan är din depression, skuggorna är dina projicerade och förstorade rädslor och ångest, skuggbärarna dina riktiga och underliggande osäkerheter, elden din vilja, eldvakten dina inlärda mönster och solnedgången den totala insikten och upplysningen.
Så vad fan har den gamla skäggiga greken med nåt att göra egentligen? Det skulle visa sig att ganska så jävla mycket.
Kommentarer
Skicka en kommentar