Glömmer Aldrig

Alltså nu när jag haft lite tid att smälta vad som egentligen hände på festen förra Onsdagen så kan man väldigt oenkelt beskriva min sinnesstämning som likgiltigt asförbannad. För alla som inte vet så fick jag ligga och ta emot stört mycket stryk av någon som jag betraktat som en vän. Eftersom jag tydligen felbehandlat henne såförtjänade jag att ta emot århundradets största bajsmacka toppad med riktigt sur galla.. Kul liv.

Jag vill bara hävda att jag inte upplever att jag gjort nått fel, jag har bara varit ärlig och sagt allt från början till start. Men jag är uppenbarligen inte bara svår, jag är tydligen ett oärligt, lösaktigt, likgiltigt as och svin. Spännande vad folk vet om mig i ryktessvängen. Sjukt spännande, för sist jag kollade så har jag nog aldrig varit svår, eller?

Jag fick en halvdålig ursäkt dessutom. Fylla, absolut - men jag förtjänade allt, trots att personen enligt denne själv överreagerade; för som jag har behandlat denne - så får man inte göra mot sina vänner. Mae, men det är okej att slå en annan vän över hela kroppen inkl. ansiktet och dessutom hota med att slå knäet ur led på denne.

Logik har aldrig varit min starka sida - men nånstans kan till och med jag känna att det där rimmar illa. Vilket gör mig förbannad.

Men varför då också likgiltig? Den person som gör så mot någon man håller av som en vän, då kan enligt mig i såna fall dra åt helvete. Vilket gör att jag blir fullständigt likgiltig - för den vännen var nog aldrig en vän från början.

Jag försökte i alla fall, men vill inte den andra så blir det inte mitt problem längre.

Avslutat kapitel, stängd bok och löst knut - vi ses aldrig igen.

Kärlek (kan vara komplicerat, tydligen)