En utväg
Jag vet inte knappt längre vem jag är. Jag spelar hundra roller om dagen och jag har trippar av nostalgi som tar mig tillbaka till alla delar av mitt liv. Jag ser mig i situationer som jag aldrig trott att jag skulle göra och ibland känns det som om jag är fast i min egen fantasi, fast i mina egna minnen eller en glorifierad version av dem. Jag kan känna dofter, jag kan känna smaker och jag ser konturer, färger och ljus, precis rätt framför mig, som om jag aldrig varit någon annanstans. Minnet av en tågstation, glädjen i en bussresa, smaken av en kopp kaffe eller en bulla, lukten av ett rum eller en vän.
Har jag blivit gammal? Är det här en del av någon slags process i någon typ av vuxenvärldsacceptans? Är jag i förstadiet till någon värre sjukdom där jag slutat leva i nuet? Tankarna seglar, är jag i behov av lite självömkan? Rannsakan kanske om saker som kunde ha varit men aldrig blev? Lite verklighetsflykt?
Vem? Vad? När? Hur? Och varför?
I min terapi som jag började och tyvärr snabbt avslutade kom vi aldrig riktigt till botten med någonting då jag helt plötsligt blev tvungen att betala mer än det sexdubbla för att kunna ha en session, så vet jag inte riktigt var jag skulle ha slutat. Jag är så oerhört splittrad, och jag kan fluffa mig själv till att se så himla bra ut för alla andra. Det ni ser är inte Fredrik. Det vet ni som känner mig.
Jag har en persona. Frågan är bara vem Fredrik är för mig.
Kommentarer
Skicka en kommentar