Stilla är nu alla de som applåderat på första parkett. De som skrattat först, de som ryckts med alltför lätt. Tysta, utan en tanke på förlåt trots att skriken och gråten gått åt. Bakersta raden har ännu inte förstått, ännu inte nåtts av slutet på det skådespel, som tilläts gå så fel. Men balkongerna de ser, vad som skett, mellan scen och första parkett. De vill inte ha mer, vänder blicken, tittar bort. Nöjet, åtlöjet, är över, ganska kort. Var det vi kastade för hårt, eller var scenen asfaltskall? Det vi aldrig älskade som vårt ligger livlöst, på fall. Första parkett bleknar, balkongerna vaknar ur psykos. Bakersta raden skriker det som förmås. Ingen av dem kan ändå förändra, det som lyckats hända. Lamporna tänds, en ridå störtar ner när ett liv har släckts finns det ingen som ler. © Fredrik Scheike