Bil, buss och Ljusdals kommun.

Det här känns redan, innan jag börjar, som ett krystat inlägg. Ett tillfälle för mig att få ventilera mig till allmänheten utan att den större delen av mina vänner vet vad jag skriver.

Att blogga för mig är lite som att gå i terapi, helt anonymt.

Att få ventilera det jag känner, tycker och tänker utan att egentligen rikta det till någon. På ett sätt är det skönt, på ett sätt är det förbannat jobbigt. Det känns, redan innan jag börjar, som en krystad konstform på nått sätt.

Men jag vill ventilera mig, för när man inte riktigt är på topp - vem är bättre att lyssna än den oidentifierade "massan"? Den klump av öron som egentligen inte lyssnar men på något sätt är som tvingade att lyssna ändå? Klagovisor, klagosång - ibland känns det som att jag inte kommer med annat. Jag, jag, jag. Det finns ju dom som har det evinnerligt mycket sämre - men jag, jag - jag.

Sanningen att säga är att jag trodde att jag skulle kunna ta det på ett annat sätt. Jag trodde att jag hade försonats med tanken på mitt öde på den här fronten, men det känns ändå upprivet och infekterat. Det finns så många frågor kvar obesvarade som ligger och skaver och nöter. Vad? Varför? Det skulle ju aldrig bli - det är ju redan avklarat - men ändå kan man inte undgå att hoppas? Och varför skulle jag inte?

Kanske för att det skulle vara dags att gå vidare - blicka mot nytt, men vad är nytt? Är nytt annorlunda eller bara nytt för att vara just nytt?

Jag saknar - någon, eller något, men mest troligt någon.

Jag vill resa igen, känna pressen av friheten - hur skumt det nu än låter. Känna att friheten kräver av mig att vara fri. Eller är det fegt att fly..?