FREDRIK SCHEIKE

jag flög långsamt,  bort över atlantis klippor   seglade opp över teknik och mekanik, vilseleddes av måsarnas lovord, balanserandes på livets yttersta jag lyssnade till, sprickande glas, lattemammornas tjat, vanställda gamars dreglande anleten,  min kropp så tung i motvind att de,  snedställda och inte alls,   disney- snälla och föreställda,   anade.. snöflingor så här års är alltid illabådande världsalltet salt höll oss samman, bitterljuv snusförnuftighet, inneboende,  sanningen känns som tjälen,  drömmarna bär, långt längre,  barnens lek som sitter kvar i väggarna,   barnens skratt som sitter kvar i tapeterna,  barnens tårar som sitter kvar i fönsterkarmarna, där de aldrig någonsin, vunnit. sin frihet. i horisonten nu,  där öarnas fyrar inte längre når mig jag äger svalornas respekt  och även deras dyrbara akvarellfärgade myter. Fredrik Scheike, 13/08/17 Don't be a stranger! Loves

när pleiadaderna föll över natthimlen var molnen som en enda slöja över världen,  täckte vår fantasi,  gjorde oss till åtlöje, där vi stirrade uppåt mot,  ingenting. smakandes natthimlen, daggen ensamheten och mörkret, första och sista gången på 94 år säger de som vet,  och med gapande munnar  åt vi deras bedrägeri pleiaderna passerade oss, vi önskade inget hellre än en kort skymt av någonting större än  vår egen existens slogs ner i skorna av tyngden  av verkligheten och vi gick saktmodiga till sängs Fredrik Scheike, 13/08/2017 Don't be a stranger! Loves