FREDRIK SCHEIKE

Förbannat trevlig helg måste jag säga, och bättre ska det bli! Jag jobbar ju nu på kyrkogården där man har såna fantastiska tider som 7-16, Mån-Fre vilket alltid betyder lediga helger. Något som inte ska underskattas - särskilt helger som denna! Mamma kom från Uppsala i Torsdagskväll och har tillbringat helgen här. Vi började i Fredags med en överraskningskväll som blev riktigt lyckad. Först Arctura för en fördrink i kvällssolen för att sen gå ner och äta en helt fantastisk middag på Mikado. Helt sanslöst vad den mannen kan! Där både åt och drack vi gott och jag fick Mamma att uppskatta Sake! Efter det blev det en mindre pubsväng där även Victor och Ottar hakade på - så det var riktigt roligt! Resten av helgen har varit sjukt slapp då vi lirat kort både idag och igår. Igår aktiverade vi oss dock med bio och middag i goda vänners lag och idag toppade jag korten med att vara uppe med tuppen för en präst- och diakonvigning! Nu så avrundar vi allt med att vänta på kvällens middag och vecka...

Alltså nu när jag haft lite tid att smälta vad som egentligen hände på festen förra Onsdagen så kan man väldigt oenkelt beskriva min sinnesstämning som likgiltigt asförbannad. För alla som inte vet så fick jag ligga och ta emot stört mycket stryk av någon som jag betraktat som en vän. Eftersom jag tydligen felbehandlat henne såförtjänade jag att ta emot århundradets största bajsmacka toppad med riktigt sur galla.. Kul liv. Jag vill bara hävda att jag inte upplever att jag gjort nått fel, jag har bara varit ärlig och sagt allt från början till start. Men jag är uppenbarligen inte bara svår, jag är tydligen ett oärligt, lösaktigt, likgiltigt as och svin. Spännande vad folk vet om mig i ryktessvängen. Sjukt spännande, för sist jag kollade så har jag nog aldrig varit svår, eller? Jag fick en halvdålig ursäkt dessutom. Fylla, absolut - men jag förtjänade allt, trots att personen enligt denne själv överreagerade; för som jag har behandlat denne - så får man inte göra mot sina vänner. Mae, me...

Idag har varit en riktigt produktiv dag! Ärligt alltså, ibland kan man. Jag har, utöver att slita som en hund med det där sabla ogräset uppe på grusgravarna på jobbet lyckas åstadkomma väldigt mycket. Hade med mig datorn och mitt mobilinternet, i förhoppning om att det skulle gå snabbare att surfa där uppe, för att fixa med papper inför USA i höst. Så varenda rast har jag lyckats göra nått. I första blev i20-(visum)-papperna ivägslängda, på lunchen sökte jag studiebidrag och svarade på frågor (och hörde av mig om ang. fortsatt DJ-jobb!) och på det andra fikat blev det till att fixa betygen och betala räkningar. Fick ett mail förra veckan som andades panik över att de fortfarande inte mottagit mina betyg som skulle varit skickade för ca. 3,5 vecka sen.. Det löste sig iaf! Hämtade också min kavaj och lämnade tillbaka ett dåligt köp, så produktiviteten har legat på topp! Så nu inför USA ska jag bara ha en träff med ambassaden,förbereda monologerna och sen är vi good to go! I övrigt var de...

Igår så återupptäckte jag en gammal favoritlåt när jag, ute i regnet, vigde dagen åt att kratta kvist. Då jag tyvärr inte kan bädda in den får jag nöja mig med att slänga upp en länk till du-tuben och så får man spana själv! Kärlek

Jag vill redan från första början varna känsliga läsare för att följande blogginlägg är extremt ärligt och kan väcka väldigt starka känslor, dock är det något jag står för och känner att jag behöver ventilera. Så om någon tar anstöt efter detta är varken inte mitt ansvar eller mitt problem. Tar du anstöt känner du dig mest troligt träffad, och det är i såna fall lika bra. För ett tag sen uppmärksammade mig en vän på ett väldigt intressant problem. Vänner, samröre och prioriteringar. Vem som betyder vad för vem och vem som ger dig lika mycket, eller mer, tillbaka jämfört med vad du ger dem. Det handlar om energi, kärlek och tillit - det handlar om en sån vänskap där man inte blir orkeslös av att umgås med den andra utan där i det närmsta blir upprymd när man nått mötets slut. Framför allt handlar det om hur få såna vänner man har. För i dagsläget är de för mig så fåräknade att jag mår dåligt. Det har nått en nivå där många av mina närmsta vänner fått en rejäl avsyning och övertänkning i...

Hur berättar man för den som betyder mest att den människan får en att le - på riktigt?