FREDRIK SCHEIKE

Jag började skriva, slutade skriva, fortsatte skriva och raderade saker och ting till höger och vänster. Jag lät det ligga, jag lät det vara, jag lät det vila och vissa saker lät jag till och med glömmas. Och så kommer den där sprängande känslan igen. Den där känslan av att bara måsta få ur sig. Det är det eller dö.

Flåset upp och ångorna ner, eller vad är det man säger? Temperaturen är knappt hög i min kropp än, närmare 0 än 57,5 eller något dylikt. Två fåglar i handen gör ingen soppa i glashus bland tysta träd som faller, som det står skrivet.

"Vet du vad vi gör här?" "Eh, ja, alltså, ja. Erik har berättat lite." "Och vad har Erik berättat?", Frippe svängde direkt och såg rakt på Erik medan Jakob försökte hitta orden och Frippes assistent såg upptagen ut med att sortera papper från de tidigare intervjuerna. "Det beror lite på vilken avdelning, men," han ville inte säga rakt ut att de prackade på folk nåt de inte behövde till ett pris de inte hade råd med, "telefonsälj i stor bemärkelse."

När han släntrade in på kontoret dryga femton minuter senare, och totalt cirka 30 minuter sen, så var det inte direkt idel hurrarop som mötte honom. Hans kompis, Erik, som rekommenderat honom för jobbet stod i entréen och väntade på honom. "Fattar du vilken jävla åsna jag ser ut som just nu?"

"Some people never go crazy, what truly horrible lives they must live." - Charles Bukowski