Krönt.
Ventilation som attan. Jag måste få ur mig, kunna få andas, kunna få tänka fritt på papper och på mitt eget språk. Jag måste få hitta ett ögonblick att samla mina känslor och pränta ner dem. Det har varit en sjuk period på sistone och jag menar sjuk på alla möjliga sätt.
Jag bokade två enorma grejer i juli, vilket gör att jag är rätt stadgad fram till jul, vilket känns helt fantastiskt. I det sista projektet så råkade dock en ovälkommen pandemisk gäst komma hem och jag blev krasslig i måndags. Det är milt och inte alls någon fara på taket. Hosta, nysningar, muskelvärk och brännande hud utan feber och ett och annat aptitbortfall.
Jag har kunnat sköta det mesta själv och enbart behövt hjälp med att vila på eftermiddagarna där min lille illbatting behöver stimulans, och ja, jag kan ju inte direkt gå ner till poolen vilket är precis vad han behöver i denna +37-gradiga värme. Hela tiden har jag blivit uppmanad att "dela mina symptom" och inte "känna att jag är ensam" i sjukdomen, som de här runt omkring inte ens klarar av att nämna utan att få gåshud, men hela tiden också fått pikar när jag berättat att jag inte känner att jag mår bättre. Den paradoxala frågan, "Men idag mår du väl bättre?" och påståendena "du ser inte sjuk ut" och "gör ingenting så tar vi dig på allvar" varvat med "vi hanterar saker och ting så olika i alla fall" har ju inte direkt skapat en större aura av tillit någonstans.
När jag berättar att jag är bättre än igår, men sämre än imorse när jag vaknade, och får smällt i ansiktet att jag då är överlag sämre samt att vi då måste söka hjälp direkt, är ologiska vardagssemlor som dessutom står i tvär kontrast med den totala rädslan för att ens lyfta sjukdomens namn som en möjlig "diagnos".
Det går liksom stick i stäv även med den extremt hårdföra linjen om uppkomst, ursprung, "syfte" och prat om icke-rädsla som främsta vapen gentemot denna pandemi.
Jag förlorade idag min lukt och min smak till ca. 90% och 80% grad respektive. Jag kan känna dofter av syrlighet och typ vinäger på ett lättare sätt, men allt som är sött, beskt, starkt, umami och annat går helt bort. Jag kan känna viss arom av salt, sötma och styrka, men kunde till exempel inte känna vare sig vitlök eller vanlig svartpeppar.
Men jag kan inte dela den informationen med de jag har runt omkring mig här, för då rubbas i princip hela deras nuvarande världsbild. "Du mår väl bättre idag?" - jo visst, det gör jag ju, jag har inte samma muskelsmärtor, ingen huvudvärk, nästan ingen hosta, men är jag frisk? Nej.
Nu när även den andra apelsinhalvan ("vi hanterar saker och ting så olika i alla fall...") också drabbats och denne har skrikit, klagat och gråtit i sängen, skyllt allt på mig, kastat ut mig från rummet och inte klarat av att sätta gränser gentemot sonen ("..olika..", ja, haha) så hade man ju kunnat tänka sig ett visst mått av medlidande. När jag då får frågan på hur jag mår, privat, så svarar jag att jag, efter middagen, faktiskt mådde sämre, men att jag höll ihop för att jag såg hur hon mådde, kan man ju eventuellt tänka ett annorlunda svar än: "jag orkar inte hålla på att dra dig nu när jag mår dåligt, jag orkar inte prata mer med dig, hela veckan känns som en sjukhusvistelse."
Joråsattehnämenvisst.
Kommentarer
Skicka en kommentar