del fyrtioett
En fråga som måste diskuteras i samband med dödshjälp är ifall jag själv äger rätten till mitt eget liv. Frågan kan tyckas konstig och mångas kanske rent spontana svar skulle vara ett självklart ”ja!”. För det är klart, vem skulle äga rätten till ditt liv om inte du själv?
När man sen definierar frågan närmare blir svaret kanske inte lika spontant och självklart – eller det kommer i alla fall inte lika plötsligt och intuitivt som det gjorde från första början. Frågan ”äger jag rätten till mitt eget liv” blir vital i samband med dödshjälp då det faktiskt handlar om livet och ultimat också döden.
Problematiken i att besvara frågan ligger dock närmare än många tror. Problemet kommer nämligen när man börjar diskutera självmord. Självmord är i många länder – dock inte i Sverige – ett lagbrott. Påföljderna kan tyckas extrema med fängelsestraff och i vissa paradoxala fall även dödsstraff. Det anses som ett brott, inte bara gentemot religion och mänskligheten, men också gentemot staten.
Att ta sitt liv, att begå självmord är ett brott gentemot staten – hur kan det komma sig? De länder som tillämpar laga sanktioner gentemot självmördare bygger sina standarder på det oskrivna sociala kontrakt som finns mellan individen och samhället. Det kontraktet har individen själv aldrig skrivit under, men gjort sig skyldig till att följa i och med sin födelse. Samhället menar på att det förser barnet, redan från tidig ålder upp till och med vuxen ålder, med ekonomiskt stöd, utbildning, vård och mycket annat. Genom att ta emot detta från samhället har individen förpliktigat sig att betala tillbaka det lån som samhället har gett honom.
Samhället har satsat pengar på att fostra en ny individ och vill således när individen är färdigutvecklad ha valuta för pengarna. Man kan säga att varje nytt barn är som en investering i ett samhälles framtid. Brottsförklaringen ligger alltså i såna fall i att individen inte fullgjort sin samhällsenliga plikt att betala tillbaka – vilket i regelrätta termer anses vara ett ekonomiskt brott, nästan på gränsen till förskingring.
Dessa exempel kan givetvis verka cyniska och kallblodiga men hur ska man annars tolka de domar som dömer självmördare till laga sanktioner? Brottet gentemot samhället ligger i att samhällsskulden inte är betald. Binder detta kontrakt alltså också då döden vid sig? Till en viss gräns kan man hävda det, ja. Att bestraffa ”misslyckade” självmördare med döden är ju enbart en kraftmätning ifrån statens sida. Individen har, ultimat sett, uppnått sitt mål med att släcka sitt eget liv – men han har inte själv fått göra det. Staten har i det sammanhanget visat att den står över individen och individens rätt till sitt eget liv. Staten har rätt att döda medan individen inte har det.
Likadant har ett så kallat ”vårdpaket” – en individ som enbart överlever tack vare att denne konstant är omringad av duktiga medicinare som håller ett öga på hjärnaktivitet, blodvärden, hjärtslag, andning och annat – i princip förlorat rätten till sitt eget liv. Befinner man sig i detta ”grönsaks-stadium” har man förlorat förmågan att uttrycka sig om sin egen situation och kan således inte själv avgöra när det är dags att avbryta behandlingar eller inte. Det beslutet tas av anhöriga, i gott samförstånd med närvarande läkare. Alltså har denne individ förlorat rätten till sitt eget liv i och med att han inte längre kan uttrycka sig.
Alltså kan man dra slutsatsen att så länge man lever, fortplantar sig, betalar skatt och fungerar normalt så har man alltså rätten till sitt egna liv.
Kände att jag var tvungen att publicera mitt senaste filosfiarbete, det blev någorlunda grymt faktikst.
När man sen definierar frågan närmare blir svaret kanske inte lika spontant och självklart – eller det kommer i alla fall inte lika plötsligt och intuitivt som det gjorde från första början. Frågan ”äger jag rätten till mitt eget liv” blir vital i samband med dödshjälp då det faktiskt handlar om livet och ultimat också döden.
Problematiken i att besvara frågan ligger dock närmare än många tror. Problemet kommer nämligen när man börjar diskutera självmord. Självmord är i många länder – dock inte i Sverige – ett lagbrott. Påföljderna kan tyckas extrema med fängelsestraff och i vissa paradoxala fall även dödsstraff. Det anses som ett brott, inte bara gentemot religion och mänskligheten, men också gentemot staten.
Att ta sitt liv, att begå självmord är ett brott gentemot staten – hur kan det komma sig? De länder som tillämpar laga sanktioner gentemot självmördare bygger sina standarder på det oskrivna sociala kontrakt som finns mellan individen och samhället. Det kontraktet har individen själv aldrig skrivit under, men gjort sig skyldig till att följa i och med sin födelse. Samhället menar på att det förser barnet, redan från tidig ålder upp till och med vuxen ålder, med ekonomiskt stöd, utbildning, vård och mycket annat. Genom att ta emot detta från samhället har individen förpliktigat sig att betala tillbaka det lån som samhället har gett honom.
Samhället har satsat pengar på att fostra en ny individ och vill således när individen är färdigutvecklad ha valuta för pengarna. Man kan säga att varje nytt barn är som en investering i ett samhälles framtid. Brottsförklaringen ligger alltså i såna fall i att individen inte fullgjort sin samhällsenliga plikt att betala tillbaka – vilket i regelrätta termer anses vara ett ekonomiskt brott, nästan på gränsen till förskingring.
Dessa exempel kan givetvis verka cyniska och kallblodiga men hur ska man annars tolka de domar som dömer självmördare till laga sanktioner? Brottet gentemot samhället ligger i att samhällsskulden inte är betald. Binder detta kontrakt alltså också då döden vid sig? Till en viss gräns kan man hävda det, ja. Att bestraffa ”misslyckade” självmördare med döden är ju enbart en kraftmätning ifrån statens sida. Individen har, ultimat sett, uppnått sitt mål med att släcka sitt eget liv – men han har inte själv fått göra det. Staten har i det sammanhanget visat att den står över individen och individens rätt till sitt eget liv. Staten har rätt att döda medan individen inte har det.
Likadant har ett så kallat ”vårdpaket” – en individ som enbart överlever tack vare att denne konstant är omringad av duktiga medicinare som håller ett öga på hjärnaktivitet, blodvärden, hjärtslag, andning och annat – i princip förlorat rätten till sitt eget liv. Befinner man sig i detta ”grönsaks-stadium” har man förlorat förmågan att uttrycka sig om sin egen situation och kan således inte själv avgöra när det är dags att avbryta behandlingar eller inte. Det beslutet tas av anhöriga, i gott samförstånd med närvarande läkare. Alltså har denne individ förlorat rätten till sitt eget liv i och med att han inte längre kan uttrycka sig.
Alltså kan man dra slutsatsen att så länge man lever, fortplantar sig, betalar skatt och fungerar normalt så har man alltså rätten till sitt egna liv.
Kände att jag var tvungen att publicera mitt senaste filosfiarbete, det blev någorlunda grymt faktikst.
Kommentarer
Skicka en kommentar