See You Move (London)
Ett semifilosofiskt inlägg kan tyckas, men ett inlägg av en god vän fick mig att tänka på en sak.
Jag bloggar - jag bloggar faktiskt ganska ofta, det brukar bli så när jag är ute och reser och hittar på saker. Jag skriver sida upp och sida ner om saker som händer, saker jag tänker på, saker jag känner och om saker i allmänhet. Mycket dravvel självklart men även några inlägg med substans - det vill jag i alla fall intala mig själv.
Även om några inlägg har substans väcks ändå frågan - för vad eller för vem skriver jag?
Bloggen som sådan är ett intressant fenomen ur både en kulturaspekt och kommunikationsaspekt. Bloggen, när den som främst var på frammarsch och ännu inte riktigt etablerad sågs den som ett medium i vilket det var möjligt för vilken knäppskalle som helst att producera vilken åsikt som helst. Genom Google var det sen lätt att få tag på vilken blogg som helst som förmedlade de åsikter du ville lyssna på. Det var, upplevde jag ett tag, nästan fult att säga att man bloggade. Man läste om nynazistiska bloggare och andra som blev censurerade och det kändes verkligen inte som en respekterad åsiktskanal.
Bloggandet exploderade i storlek och nu sitter var och varannan medelsvensson och trycker in ord efter ord, sida efter sida och bloggar och berättar om ditt och datt. Problem, glädje, åsikter och tankar - nu sägs allt via bloggen. Vi har fått kändisbloggare så som Blondinbella och Perez Hilton och t.o.m. våra politiker har bloggar. Den riksdagsman som inte har en blogg blir nästan kollad snett på och skulle nästan anses som teknikfientlig då det är ett kraftfullt och snabbt - för att inte säga direkt medium för att nå ut med sitt budskap.
Men till vem når man ut egentligen? Är inte 95% av alla bloggar (JA, jag inkluderar mig själv i den kategorin) som dagligen publiceras relativt olästa? Vem är det egentligen som sitter och fingranskar alla bloggar? Vem håller koll på allt? Vad tjänar kommunikationskanalen till om det inte finns någon att kommunicera med?
Jag undrar hur alla bloggare tänker, alla vi privata, anonyma - okända bloggare ska jag säga - för jag uppskattar att försvarsministerns blogg är lite mer läst än t.ex. min egen. För vem skriver vi? Skriver vi för att skriva av oss som någon föreslog så skulle vi väl lika gärna kunna skita i att publicera allt vi skriver och istället föra en privat dagbok. Om vi skriver för att bemötas - för att vilja bli sedda, uppskattade och kanske även kritiserade så är ju faktiskt bloggen ett fantastiskt verktyg. Var kommer behovet ifrån dock? Vad är det som helt plötsligt tvingat på oss att ha en massa åsikter om allting och vart kommer vårt behov av att uttrycka dom ifrån? Vad hände?
Den globala världen hände. Ett världsomspännande nät med möjlighet till kunskap och åsiktsdelning hände. En ny era i bildning hände, men kräver den nya eran bloggen?
Fred på jorden och kärlek överallt
Jag bloggar - jag bloggar faktiskt ganska ofta, det brukar bli så när jag är ute och reser och hittar på saker. Jag skriver sida upp och sida ner om saker som händer, saker jag tänker på, saker jag känner och om saker i allmänhet. Mycket dravvel självklart men även några inlägg med substans - det vill jag i alla fall intala mig själv.
Även om några inlägg har substans väcks ändå frågan - för vad eller för vem skriver jag?
Bloggen som sådan är ett intressant fenomen ur både en kulturaspekt och kommunikationsaspekt. Bloggen, när den som främst var på frammarsch och ännu inte riktigt etablerad sågs den som ett medium i vilket det var möjligt för vilken knäppskalle som helst att producera vilken åsikt som helst. Genom Google var det sen lätt att få tag på vilken blogg som helst som förmedlade de åsikter du ville lyssna på. Det var, upplevde jag ett tag, nästan fult att säga att man bloggade. Man läste om nynazistiska bloggare och andra som blev censurerade och det kändes verkligen inte som en respekterad åsiktskanal.
Bloggandet exploderade i storlek och nu sitter var och varannan medelsvensson och trycker in ord efter ord, sida efter sida och bloggar och berättar om ditt och datt. Problem, glädje, åsikter och tankar - nu sägs allt via bloggen. Vi har fått kändisbloggare så som Blondinbella och Perez Hilton och t.o.m. våra politiker har bloggar. Den riksdagsman som inte har en blogg blir nästan kollad snett på och skulle nästan anses som teknikfientlig då det är ett kraftfullt och snabbt - för att inte säga direkt medium för att nå ut med sitt budskap.
Men till vem når man ut egentligen? Är inte 95% av alla bloggar (JA, jag inkluderar mig själv i den kategorin) som dagligen publiceras relativt olästa? Vem är det egentligen som sitter och fingranskar alla bloggar? Vem håller koll på allt? Vad tjänar kommunikationskanalen till om det inte finns någon att kommunicera med?
Jag undrar hur alla bloggare tänker, alla vi privata, anonyma - okända bloggare ska jag säga - för jag uppskattar att försvarsministerns blogg är lite mer läst än t.ex. min egen. För vem skriver vi? Skriver vi för att skriva av oss som någon föreslog så skulle vi väl lika gärna kunna skita i att publicera allt vi skriver och istället föra en privat dagbok. Om vi skriver för att bemötas - för att vilja bli sedda, uppskattade och kanske även kritiserade så är ju faktiskt bloggen ett fantastiskt verktyg. Var kommer behovet ifrån dock? Vad är det som helt plötsligt tvingat på oss att ha en massa åsikter om allting och vart kommer vårt behov av att uttrycka dom ifrån? Vad hände?
Den globala världen hände. Ett världsomspännande nät med möjlighet till kunskap och åsiktsdelning hände. En ny era i bildning hände, men kräver den nya eran bloggen?
Fred på jorden och kärlek överallt
Jag skriver definitivt för att få skriva av mig. Det räcker inte med att jag berättar det för min familj, jag måste låta andra få veta om min otroooligt roliga dag eller vad jag tycker om saker och ting. Men på bloggen så ser man inte ifall läsaren tycker om det eller hatar det man skriver. I verkligheten kan man märka allt på kroppsspråk.
SvaraRaderaCrömz än kyzzis
Bra tankar tycker jag! Jag har berattandet som syfte med min blogg. Den ar ju ganska egoistisk eftersom jag bara skriver om mig sjalv. Men jag vet ju att familjen darhemma uppskattar att lasa sa om jag kan gladja dem ar det ju bra. Och jag kanner mig tillfreds efter att ha skrivit av mig allt. Det ar val just under resor det ar som roligast att skriva, eller man har i alla fall nagot vettigt att beratta. Men ja, tank vad manga sidor av vardagstugg det finns...
SvaraRadera:)