"Ikigai" (Skrivövning, fem sinnen)
Inlägg
”Bakgrundsmusik.”
Det plingade konstant i telefonen. Minst trehundra meddelanden i timmen. Om Dantes Inferno hade bakgrundsmusik hade det låtit såhär. Upp-och-nedvänd var det ändå en kakafoni med vibrationerna i bordet och ljuset som skvallrade. Tänk om meddelandet kom, trots allt. Får inte. Bör inte. Vill inte. Måste. Ändå. Kolla.
”Att tämja en ryttare.”
Hur ofta glömmer man bort en vän egentligen? Eller rättare sagt, hur ofta glömmer man bort vänner? Vi är många som saknar dig, men jag är väl den som har fått i uppdrag, eller ja, kanske inte fått det i uppdrag, men tagit på mig att skriva. Så, jag frågar dig igen, hur ofta får man glömma bort sina vänner innan ens vänner slutar att betrakta en som dito?
"Potatis."
Om du undrar hur en okokt 332 grams potatis smakar när den helt sonika smäller in i ditt ansikte, kastad av någon du trodde att du kunde lita på så kan jag berätta. Den smakar skilsmässa, den smakar gammalt groll, den smakar osedd sveda och värk, blod och spruckna läppar och den smakar bittert, ack så jävla bittert.
Hur mår du?
"Hur mår du?" Jag får frågan nästan på slentrian, som alla andra, och ibland på riktigt och då vet jag faktiskt inte vad jag ska svara. Det är en helt omöjligt komplex fråga att faktiskt ge ett kort svar på.