Inlägg

avlatsbrev 13/08/17

Bild
jag flög långsamt,  bort över atlantis klippor   seglade opp över teknik och mekanik, vilseleddes av måsarnas lovord, balanserandes på livets yttersta jag lyssnade till, sprickande glas, lattemammornas tjat, vanställda gamars dreglande anleten,  min kropp så tung i motvind att de,  snedställda och inte alls,   disney- snälla och föreställda,   anade.. snöflingor så här års är alltid illabådande världsalltet salt höll oss samman, bitterljuv snusförnuftighet, inneboende,  sanningen känns som tjälen,  drömmarna bär, långt längre,  barnens lek som sitter kvar i väggarna,   barnens skratt som sitter kvar i tapeterna,  barnens tårar som sitter kvar i fönsterkarmarna, där de aldrig någonsin, vunnit. sin frihet. i horisonten nu,  där öarnas fyrar inte längre når mig jag äger svalornas respekt  och även deras dyrbara akvarellfärgade myter. Fredrik Scheike, 13/08/17 Don't be a stranger! Loves

intighet 13/08/2017

Bild
när pleiadaderna föll över natthimlen var molnen som en enda slöja över världen,  täckte vår fantasi,  gjorde oss till åtlöje, där vi stirrade uppåt mot,  ingenting. smakandes natthimlen, daggen ensamheten och mörkret, första och sista gången på 94 år säger de som vet,  och med gapande munnar  åt vi deras bedrägeri pleiaderna passerade oss, vi önskade inget hellre än en kort skymt av någonting större än  vår egen existens slogs ner i skorna av tyngden  av verkligheten och vi gick saktmodiga till sängs Fredrik Scheike, 13/08/2017 Don't be a stranger! Loves

Harshness 30/06/2017

Bild
I'm standing in front of a river, a free flowing, powerful stream. I hear it roar in my ears, I can feel its pure energy piercing my spirit. Its natural force makes me pale in comparison. Its age, carved into the layers of the earth for thousands upon thousands of years makes my entire existence seem puny, seem like a flower in the wind. And maybe that's the key? I stand before awe inspiring life and think about death, I think about the human cycles and how we will all cease to exist and how in a few hundred years, no one will ever remember you. I look into the swirling, into the bubbly and into the foam and I feel it pulling through the ages, through the generations. I feel a stronger connection to the wild waters than to all what our modern lives have to offer. I look deep beneath its surface and I see, not what Narcissus saw, but a much truer beauty than one's perishable face. I stand before the river, wondering how to get across, wondering how to get back...

Arketyper

Det hela började med en blick och en handskakning. En såndär som man visste betydde något särskilt, något mer än bara den ena förlamande blinda hälsningen efter den andra. Det var provet på att man passerat till en högre, mer exklusiv sfär. Jag kände det direkt i kroppen, de uppskattande ögonen som föll på mig, nickarna mellan de redan invigda, utvalda och upphöjda. Hade jag äntligen nått dit, till den insikten som i så många år gäckat mig? Vid det runda middagsbordet blev det definitivt uppenbart, jag var nu en av dem och medan alla de andra samtalade om ditt och datt och om små och stora saker, tingens förgänglighet och lekte vem som gjorde vad när, satt jag där åtnjutande allt det tysta beröm som jag i deras ögon förtjänade. Vilken känsla. Att vara invigd och att vara någon, att helt plötsligt byta plats inom sig själv och förtjäna det som vi så många gånger bara drömmer om att uppnå. En lastbils snabba dundrande tar mig bort från min introspektion och min hjältekänsla, men...

Obönhörligen. 11/06/2017

I sedvanlig anda är det alltid samma väg hem genom snön. En och en halv kilometer verkar inte långt vare sig på sommaren eller hösten, men några meters pulsande konstaterar snabbt det faktum att detta nästan är ett maraton. Det blåser i alla fall inte och snöfallet är jämnt och fint. Vädergubbarna har hållit sitt löfte och låtit temperaturen ligga på stadiga minus tjugotvå. När såg man sist solen? Inget som är värt att tänka på, inget som går att tänka på utan att slås ner av vemod. Under mössan ekar musiken i halvtakt gentemot hjärtat som kämpar med att få kroppen att forcera en meter vithet som når upp lagom till midjan. Vilken våldsam natt. När batteriet ger upp på en gång är det tystnaden som skriker i kroppen. Nyförlöst vill den göra sig påmind och pracka på tanken om att i början var det minsann bara den som härskade och allt därefter, trots dess goda intentioner, har uppstått för att motarbeta den. Väl ute på vägen, nyplogad, bred och förbar är det dock dags att förbann...

Det finns tid för även de små sakerna. 4/6/2017

Det har sin charm. Det har sin charm att bli väckt klockan 08:15 på en Söndagsmorgon, när man själv planerat att sova länge, sova ut, men då hundvalpen har andra planer. Att hitta honom skogstokig i vardagsrummet, jagandes och bitandes på sin egen lilla golvblöja, där han normalt ska göra alla sina nödvändigheter, men som också fungerar minst lika bra som ett snack innan frukost, det har sin charm. Frukost ja, det är klart att vi ska ha frukost innan vi går på promenad. Men när jag har utfört mina nödvändigheter bakom lyckta dörrar kommer man tillbaka och ser att det finns en överdriven kvantitet av hans egna, utspridda på en area av en gånger två meter. Plocka upp och slänga, och servera katten först, annars blir hon vild av avundsjuka, hälsa på kärestan som krasslig ligger i sängen och behöver en extra filt trots att det är 25'C varmt ute och minst 30'C inne. Det är ju som typiskt att bli sjuk när man minst kan hantera det och när man som mest har att göra. Efter utd...