FREDRIK SCHEIKE

In less than a month's time we're premiering "LLA-VES" written by Nerea Lovecchio , my extremly inspirational wife, and produced by her studio Estudio Nerea Lovecchio . Not only am I nervous about the premiere, it's by far one of the most challenging roles that I've ever tackled and I'm so grateful for the opportunity. The play revolves around a family of three and the peculiar situation that they are all in. When odds and ends untie, the plot evolves and when the tension rises, their relationships are tried and tested to the max. The challenge of this role is something that I've always wanted to tackle and the evolution of this character, before and during the performance is something that I am working intensely on. It's also a great deal of fun accepting the challenge, once again, of acting for adults in a language where I am still not 100%, Spanish. It pushes me even further, both mentally and physically than I ever thought possible...

nostalgi smakar tuggummi för 50 öre och avslagen läskeblask med apelsinsmak av märket som börjar på L, minnen smakar ungefär likadant fast tvärtemot där de bra kanske nästan alltid blir bättre och de ledsna blir livserfarenheter i ett grådimmigt pseudopositiviskt sken, nuet smakar ammonium klor och sulfur och känns långt in under lungorna som måste behandla vår förpestade storstads levnadssituation där krossade drömmar och bortglömda ambitioner och födelsedagar blandas med vår vardagsångest för att skapa smutslagret vi tvättar av varje natt och sminkar över varje morgon, framtiden smakar väte och tungmetall och blodet i våra ådror som kokar långt under absoluta nollpunkten där timmar inte längra spelar någon roll tänder är hårdvaluta och alla skyller på någon annan för att ingen kunnat visselblåsa och varna om dessa förödande konsekvenser så till den grad att våra hjärtan nu är magnetiska och närheten till någon annan levande individ avmagnetiserar vår hela organism och får o...

Phew, I haven't been writing here for a long time, and I realized I have a lot of things and a lot of posts that I still have to finish. Stories, poems, thoughts and musings. But none of that right now. This is just one of those "What have you been up to lately?" posts, because my life is so interesting. Or simply because I feel like writing it down, because quite literally, you know, memories and stuff. Life. I've been extremely busy lately. Working around 60-70 hours per week in between my new and old job and stuff and projects on the side as well. It's been real hectic and I'm honestly quite tired of the high rhythm, but at this point in time and life there's nothing really that I can do. It's a very sensitive moment and I should actually put even higher gears in, but the day only has so many hours and minutes, am I right? The other day I had two long wonderful chats together with two separate friends, all equally loving, caring, intel...

About a month ago I submitted 5 of my poems, written in Swedish in between 2012 and 2017, to two different magazines in Sweden. A cocky move, a bold move, a move that I've been dreading to take for a long time but that I finally pushed myself to do. Poetry is so damn personal to me and even though it may seem paradoxical due to the amount that I'm sharing on this blog, I rarely let anyone read it nor do I share it with others. Keyboard-warrior-poet much? Maybe. I tend to write in various moments, in various moods and places but almost always by myself. I find solace in it, I find a certain sense of self realization and a deeper understanding of myself and my thought patterns through it. I know it sounds like a pseudo-therapeutic mumbojumbo, but I like it, and I believe I reveal a part of me in everything I write. And now, I'm eagerly waiting for responses on whether or not any one of the two would actually consider my work, ultimately a part of myself, worthy o...

jag flög långsamt,  bort över atlantis klippor   seglade opp över teknik och mekanik, vilseleddes av måsarnas lovord, balanserandes på livets yttersta jag lyssnade till, sprickande glas, lattemammornas tjat, vanställda gamars dreglande anleten,  min kropp så tung i motvind att de,  snedställda och inte alls,   disney- snälla och föreställda,   anade.. snöflingor så här års är alltid illabådande världsalltet salt höll oss samman, bitterljuv snusförnuftighet, inneboende,  sanningen känns som tjälen,  drömmarna bär, långt längre,  barnens lek som sitter kvar i väggarna,   barnens skratt som sitter kvar i tapeterna,  barnens tårar som sitter kvar i fönsterkarmarna, där de aldrig någonsin, vunnit. sin frihet. i horisonten nu,  där öarnas fyrar inte längre når mig jag äger svalornas respekt  och även deras dyrbara akvarellfärgade myter. Fredrik Scheike, 13/08/17 Don't be a stranger! Loves

när pleiadaderna föll över natthimlen var molnen som en enda slöja över världen,  täckte vår fantasi,  gjorde oss till åtlöje, där vi stirrade uppåt mot,  ingenting. smakandes natthimlen, daggen ensamheten och mörkret, första och sista gången på 94 år säger de som vet,  och med gapande munnar  åt vi deras bedrägeri pleiaderna passerade oss, vi önskade inget hellre än en kort skymt av någonting större än  vår egen existens slogs ner i skorna av tyngden  av verkligheten och vi gick saktmodiga till sängs Fredrik Scheike, 13/08/2017 Don't be a stranger! Loves