"Krasch."

Jag skriver egentligen för mig själv, och bara för mig själv så att jag ska kunna se tillbaka på,  som i en form av dagbok, var jag har varit, var jag kommer ifrån och hur jag har tagit mig dit jag är idag. Det kan låta tvetydigt då att som i mitt fall publicera detta på en blogg. Men jag tror att det finns ett visst syfte att skriva för sig själv, offentligt.

Det sätter ett visst typ av krav på den som skriver, i det här fallet mig, med hur man formulerar sig, vilka saker man väljer att ta upp. Men jag tror framför allt att det är något frigörande att trycka "publicera", saker och ting försvinner på internet samtidigt som det lagras för evigt. Ett stort hål där allt bara finns, tillgängligt när vi helst önskar och utom räckhåll när vi så vill det.

Jag har tittat tillbaka och insett att några av de absolut äldsta blogginläggen här är över 10 år gamla. Det är som en gigantisk dagbok som jag alltid bär med mig, jag behöver inte oroa mig om att tappa bort eller lagra skrivböcker, eller bli förbannad om det är så att en dator går sönder. Informationen finns där. Visst skulle jag kunna göra den totalt privat, men det är något narcissistiskt tillfredställande i att veta att någon gång kanske någon läser allt. Jag har gjort det ett par gånger, utan att låta allt för självisk.

Det är befriande att skriva. Jag önskar att jag fortsatt föra den lilla fula rosa nalledagboken med hänglås på som jag hade när jag var liten, och att jag höll kvar vid den traditionen ända in i nuet. Vad skulle det stå om allt jag varit med om, om jag skrivit, kanske inte varje dag men i alla fall, varje vecka? 52 veckor på ett år, 52 gånger 10 för att gå tillbaka till när bloggen startade är 520 och så ytterligare, åtminstone 520 till för att hitta tillbaka till när jag fick (eller köpte jag?) den fulaste av fula dagböcker.

Att skriva av sig, att rensa luften i hjärnan, klustret och plottret och tankarna som yr. Binda röda trådar och släppa taget. Därför skriver jag och därför fortsätter jag att skriva.

Don't be a stranger! Loves