FREDRIK SCHEIKE

Idag har varit en sån där dag då jag har känt mig som fler än en person, på fler än ett sätt. Jag har hunnit så himla mycket idag, känt mig extremt splittrad men också varit riktigt fokuserad i alla mina skärvor. Jag har också varit extra känslig på det sättet att jag märkt förändringar i folks humör och påverkats av det fort men försökt behålla det subtilt.

Åre, Östersund, London, Vancouver, New York och Los Angeles. På alla dessa platser har jag spelat handboll. Nej, jag skojar, jag är inte Bengan Johanssons karaktär i Varan-TV. Men alla dessa platser har jag bott på, och vad har de gemensamt? Vatten och närheten till det.

Ännu en serie inlägg, ja kanske? Och varför inte? Den som inga byxor har och så vidare. Nej, men det det beror på är helt enkelt funderingarna som snurrar, kring min egen ålder, min historia och min tid. De små grejerna helt enkelt.

Jag är 18, nyss fyllda, och rätt naiv och ditintills rätt så oskyldig Jag är 18 och bosatt i ett annat land med ett annat språk och en annan kultur. Jag är 18 och i en handvändning vet jag inte längre om jag överlever tills dess att jag fyller 19.

(AI-konst av mig.) I fredags, innan magsjukehelvetet bröt ut, så hade vi en fantastiskt fin långfredag uppe i bergen. Vi tog oss äntligen iväg på en hike, allesammans, upp i bergen och bara gick, njöt och andades ren luft. Som jag har saknat att vandra!

Shakespeare skrev en gång, "Seek happy nights to happy days" i sin tragiromantiska Romeo och Julia och det är ett fantastiskt uttryck för kärlek ska fungera. Hur den ska vara, både lyckliga nätter och lyckliga dagar. Sen att Romeo och Julia slutar i total tragik, ja det kanske vi inte ska gå in på i detalj här, men ändå.