Perception

Ibland undrar jag lite grann varför jag reser så förbannat mycket?

Jag har mina vänner, jag har min familj, jag har det mesta jag behöver här i Sverige, för att inte säga i Östersund - så vad är det jag sysslar med?

Jag intalar mig själv att det är min upptäckts glädje som liksom har bitit sig fast i mig, att jag måste få se så mycket av den värld vi lever i innan vi dumma varelser förstör allt vi har och håller kärt. Men jag undrar? Är det så att jag letar efter att bli nöjd? Letar jag efter ett ställe där jag känner att "Ja, äntligen, här kan jag tillbringa resten av mina dagar"? Letar jag trygghet, lugn eller ro eller letar jag något över huvud taget? Jag ser mig omkring i min bekantskapskrets och inser att det, föga förvånande, är jag som har rest mest av alla. Med 25 avverkade länder på snart 21 år så snittar jag lite mer än ett land per år. Hur normalt är det?

Folk tittar på mig, skakar på huvudet och avfärdar mig som att jag har haft sån extrem tur i livet - att jag fått möjligheter att resa och se och upptäcka. Att de är så besvikna över att inte dom fått göra lika mycket som jag, eller ens hälften av det jag har gjort. Många familjer köper en ny bil varje år, många köper platt-tv, hemmabio, hus eller någon annan leksak för dyra pengar. För våra pengar har vi valt att leva relativt enkelt, men aldrig dåligt, och istället se och uppleva så mycket som möjligt. Jag känner det som min skyldighet.

Ser folk inte vad jag gör? Eller vad jag tror att jag gör? Jag har inte tur. Jag har aldrig haft särskild tur och mycket av mitt resande bygger faktiskt på andras dödsfall. Hur kul är det? Hur mycket tur är det? Jag känner mig äcklad när jag tar de orden i min mun och smakar på hur det känns. Att jag och min mor förlorat och offrat så mycket för ett sånt lågt pris som pengar och folk tycker att vi har haft tur?

Jag blir arg. Jag blir faktiskt arg. Jag blir faktiskt, rejält jävla pissförbannad när människor påpekar att jag haft tur och att de avundas mig. Jag undrar jag om de vet vad det är de avundas? Jag undrar om folk skulle vilja leva mitt liv om de vet till vilket pris mitt liv har grundat sig på. Mitt liv har varit sorgligt och jag kanske bara är ute och cyklar, men jag undrar om inte mitt resande och mitt kringflackande bygger på min rotlöshet? Om det bygger på min fruktan? Om det bygger på det faktum att jag kanske flyr?

Vad skulle jag fly ifrån? Jag vet inte om jag ska vara helt ärlig, jag har ingen aning. Från mig själv, från mina rötter, från mitt liv och från allt som påminner om det jag varit med om - eller?

Alla mina tankar - jag vet inte ens om de har en grund i något konkret, men jag vet att påståendet: "Du har uppnått den statusen hos folk Fredrik att när man säger 'jag ska hänga med Fredrik' undrar folk glatt om du faktiskt är i Sverige". Visare, mer träffande och ärligare ord tror jag aldrig sagts av någon som varit så omedveten av vad de fick för betydelse för mig.

Jag vet inte vad jag vill, jag vet egentligen bara knapphändigt vem jag är, jag vet nästan var jag kommer ifrån. Jag känner mig ganska ensam, men det är väl en väg jag själv valt och tyvärr känns det verkligen långt bort och fjärran att jag någonsin kommer att kunna inleda något som helst seriöst förhållande.

Det känns verkligen som att jag står vid ett vägskäl, med karta och kompass - där en väg leder till höger och den andra till vänster och jag får för mig att det går snabbare igenom de riviga buskagen rakt fram.