FREDRIK SCHEIKE

Kommer ni ihåg när man satt på SYO-konsulentens lilla kontor, blåögd, nervös och förundrad över hur stor världen verkade vara? Frågan kom alltid, lätt släpandes efter lite kallprat, så vad vill du bli när du blir vuxen? Plötsligt föll oket ifrån vuxensfären rakt ner över dina 14- eller 15-åriga axlar och på helt felaktiga grunder dessutom.

I mitt förra inlägg  så skrev jag om en mardröm jag haft nyligen, väldigt nyligen, men faktiskt är att nu när året lider mot sitt slut och vintern tillåter att jag rannsakar mig själv, har haft väldigt många, väldigt starka drömmar under året. Både positiva och negativa och ibland är det nästan svårt att veta vad som är sant och vad som inte är det.

Jag har återigen fastnat lite grann i det nostalgiska. Jag satt igår i baksätet på vår röda Opel och sick-sackade på dalavägar med en burk cola och ett somrigt Sverige som svepte förbi, för att i nästa stund stå och känna doften av rostbiffen och potatissalladen på mormors begravningslunch, för att i den tredje och sista känna lugnet och atmosfären av en kall Guinness på The Cat & Fiddle, alldeles bredvid min lägenhet i Los Angeles. Jag var uppslukad av vartenda moment och fullständigt närvarande i alla, utan att röra mig en millimeter från stolen där jag satt.

Vem sa det först, Shaw eller Wilde? Vissa tillskriver citatet någon anonym källa för tusentals år sen, men det låter onekligen väldigt taget ur luften. I onsdags fick jag för första gången upp ögonen för vad det verkligen betyder.

Ett av de stora problemen jag har här i livet är att jag är riktigt dålig på att avsluta saker och ting. När jag säger riktigt dålig, så menar jag verkligen riktigt dålig. Jag kan börja 100 projekt samtidigt med lika mycket entusiasm och passion för allihop, men när det kommer till ett genomförande och ett avslut, då är jag som bortblåst. Kontinuiteten har blivit en last och jag en kunnig kapare av densamme.

Jag har lite snöat in på tankarna i Vancouver och hela det året som mina två vänner och jag faktiskt bodde där. Jag hittar bilder i minnet och inte bara på sociala medier, och jag kan känna brisen som drar in dimman över Stanley Park, doften av vår lägenhet, stressen på restaurangen och lyckan varje gång som lönechecken, den veritabla checken, kom.

Lampskärmen som hänger snett känns som en bra symbol och analogi för jag både känner mig och mår just nu. Om man bortser från det fysiska i en långdragen förkylning som nu lider mot sin tredje veckas slut alltså. Rent psykiskt så är bilden av en lampskärm som inte sitter som den ska, en lampskärm som dämpar ljuset som lyser där inne och dirigerar det inte till där det exakt var tänkt att lysa, utan gör att skuggar kastas på väggar och boken som läses måste hållas i en obekväm vinkel för att kunna läsas.