FREDRIK SCHEIKE

Text föder text. Det var ett kort inledande påstående, men så är det faktiskt, och det är det som hela det här inlägget kommer att handla om. Så om du redan nu tycker att det låter dumt, tråkigt eller enformigt, sluta läs, ingen skada skedd, men jag tänker fortsätta skriva i alla fall, för text föder text.

Jag har tänkt, och återigen kanske det inte allt är det bästa att göra, men jag har i alla fall tänkt och jag har tänkt på mitt skrivande. Hur mycket jag skriver om kärlek och mina tankar kring det och hur mycket jag filosoferar kring det ena förhavandet och en det andra, och hur mycket av min tid och min kraft som går åt att tänka på detta faktum.

Måndag. 16 dagar in på det nya året. Så många nystarter, så lite tid. Två veckor och två dagar, det sägs ju att efter 21 så sitter en vana, så vi får väl vänta i ungefär 5 dagar till för resultat. Om vi inte redan gett upp. Gått tillbaka till soffan, chipsen och vardagspilsnern. Gått tillbaka till komforten, till det redan kända och allt som mer eller mindre funkat för oss hittills.

Jag har nog tagit ett steg i fel riktning. Jag kanske till och med har sprungit åt fel håll ett bra tag. Eller så är jag helt enkelt en bakåtsträvare, en socialkonservatist eller tradionalist. Det jag menar är; jag har i princip tagit steget bort från sociala medier och försöker istället att uttrycka det jag vill uttrycka här, i försök till välformulerade tankar där tusen ord säger mer än en bild.

Alla städer har sina egna problem och områden som de flesta bara beträder om de måste. Göteborg har Biskopsgården, Malmö har Rosengård, Stockholm har Alby och Östersund har Torvalla och under 90-talet var det Kickers som satte området i skräck och hade ett rykte om sig, större än vad de i själva verket var. "Fullblodsidioter med småkukskomplex", hade Rashids farsa beskrivit dem som på perfekt Iransk brytning. Och det var faktiskt inte dem som hade skrämt Räkan, det var något mycket, mycket mörkare.

Näst sista december 2022 började detta inlägg skrivas. Jag höll på att skriva 2023 i ett förvirrat ögonblick där jag till slut verkligen hade funderat på var tiden försvann om jag inte hunnit korrigera och läst vid ett senare tillfälle. Det är ett år som har varit upp och ner, hit och dit, svart och vitt och alla färger där emellan. Kort och gott; jag är glad att det är över.

Att kulturer är olika är ju bekant, likadant att vi alla firar eller inte firar, jul på olika sätt. För nordbor och protestanter är det den 24:e december, julafton som är det stora, för anglosaxer den 25:e och för katoliker så är det den 6:e januari, då de tre kungarna kom med sina gåvor, som är den stora dagen. Förutom den kulturella skillnaden ger detta också upphov till en rad observationer som jag den sista tiden uppmärksammat.