FREDRIK SCHEIKE

Jag har varit i Paris så många gånger att jag, trots att det gått år sen sist, känner att jag fortfarande hittar och kan ta mig fram utan någon större svårighet. Metron är enkel, kvarteren är svåra, men skyltarna är relativt tydliga trots att mitt språk nu är på fallrepet.

Hittar vi en röd tråd? Jag vet inte. Är det ett problem? Jag vet inte heller. Är det någon som bryr sig? Nej, tror inte det heller. Bloggen är min och om man måste nischa sig så kanske jag kan säga att jag driver en reseblogg, en reseblogg in i det inre.

Mitt i natten igen, det kommer att bli en lång natt med tanke på hur den har startat, så att sitta här, mitt i natten känns egentligen inte så främmande. Jag borde sova. Jag borde ta den där möjligheten jag nu har mellan barnaskrik, gasmagar och snarkande hundar att faktiskt lägga mig ner. Men jag sitter här med tankarna i kors. Igen. Grubblandes. Igen.

Det blev ingen inspelning , det blev ingen klädprovning idag och det blev inte en extra slant in på kontot. Det bidde ingenting som den gamla barnsagan säger. Man ska aldrig ropa hej innan man är över bäcken, och jag är faktiskt rätt van att "falla på mållinjen" vid det här laget, men riktigt kul är det ju aldrig.

Mitt i allt bröte och bråte , allt krig och alla skuldberg  som växer så finns det ändå några glädjande besked och ljusglimtar att hämta. En sådan är att mamma är här i en vecka och skämmer bort mig och oss, och att hon har en sådan himla levande relation med vår äldste, och en annan är att jag har blivit optionerad för en reklamfilm nu på söndag!

Häromdagen så kraschade ju min externa hårddisk med alla mina gamla filer och jag har ältat, ältat och grämt mig över hur jag ska göra. Om det finns något jag kan göra. Vänner och bekanta har kommit med mängder med råd på Facebook och jag kan nu, mer eller mindre, presentera en lösning.