FREDRIK SCHEIKE

Då jag inte är enbart är en nörd som pluggar filosofi och andra konstigheter, läser jag ibland andra saker som inte är Sartre också. Jag satte faktiskt tänderna (all puns intended) i den klassiska "Dracula" direkt efteråt, och hoppar mellan tre fyra böcker samtidigt. Fack- och skönlitteratur samt poesi. Allt i en salig blandning. Ett hopp ifrån Bram Stoker tog mig till Petter Stordalens "Äntligen vardag", eller för att parafrasera, "Hur jag slutade oroa mig om klassamhället och blev platoniskt förälskad i en miljardär."

Jag stod med Limas centralstation i ryggen, en svulstig postkolonial byggnad med marmorbågar och fyra meter höga pelare. Limas centralstation som band samman det stora lilla landet med tågtrafik i alla vädersträck. Där stod jag, ensam, med en ryggsäck och blickade ut över den myllrande miljonstaden och undrade hur jag skulle ta mig, ja egentligen någonstans.

Susan Sontag, amerikansk filosof, författare och politisk aktivist delade in sitt liv i två delar. Före och efter att ha sett vad människor är kapabla att göra gentemot andra, före och efter den mänskliga ondskan som hon såg på bilder ifrån ett koncentrationsläger i Nazityskland. När jag hörde detta så slog det ner som en bomb, och alla bilder kom tillbaka. För jag har själv sett det, med egna ögon, och det går inte att vända tillbaka.

Maj maj måne, jag kan lura dig till Skåne, eller ja, i mitt fall till Barcelone. Ja, den var dålig, men det har varit en fantastisk månad där jag haft möjligheten att boka två projekt, två olika annonser, en här i Madrid och en i Barcelona, samt en video för ett universitet här i Madrid nu i veckan.

Det enda sättet att inte få något gjort, är att inte göra det. Och det är precis vad som hänt här. Jag vill jobba på mitt skrivande nu när jag blivit klar med Filosofi B och har sökt in till både påbyggnadskurs i filosofi samt programmet för litteratur och skrivande till hösten. Men hur ska jag hinna och hur ska jag göra?

Nu har jag bott i Spanien i snart 10 år. 10 år av drygt 35 levda. Ja, vi har inte riktigt kommit upp i en tredjedel av livet än, men det närmar sig med stormsteg och det känns konstigt. Det är som att det är hemma men ändå inte riktigt, som att jag hela tiden blickar utåt, men inåt och bortåt. Jag är invandrare.