FREDRIK SCHEIKE

Nere vid Östersunds Centralstation är det alltid extra blåsigt, oavsett tid på dagen, säsong eller varifrån man kommer. Det är dessutom oftast blixthalt i de båda backarna som möts på baksidan av stationen, precis vid entrén och det är många gånger som fulla brutna ben fraktakts därifrån på en fredag eller lördagkväll. 

Alla känner apan, och apan känner ingen, fast i Östersund är det tvärtom, alla känner apan och apan, eller spindeln i nätet kanske man ska säga, är en 185cm lång, renrakad, vattenkammad och välklädd kille som alla känner som Räkan. Inte det mest smickrande av smeknamn, men det är få som har sitt att säga i skapandet av sin egen legend.

I ett annat skede av livet borde jag kanske ha börjat fundera på vad egentligen gjorde för fel, inte tagit det så här långt och inte sårat så många på vägen, det borde kanske ha varit en idé och gjort saker och ting mycket lättare, istället för att ösa ur mig allt på en gång. Men med kriser kommer förändring och med förändring mognad, och utan kokong ingen fjäril.

Det är rätt ironiskt att jag, som alltid haft någorlunda negativa tankar kring att gräva i det förflutna för att hitta mönster i nutid, och motverka misstag i framtiden, sätter mig ner och börjar fundera över just vad som format alla de beslut jag tagit. Jag undrar hur många av de beslut och misstag jag idag gör som jag kommer att behöva bearbeta senare i livet, det är onekligen en spiral som aldrig tar slut. Precis som självtvivlet, skuldkänslorna och det eviga dammet på axeln.

När jag inledde den här följetongen så var det enbart för att gå till grunden med vad som är kärlek för mig, var jag brister, vad jag gör fel och också framför allt, vad kan jag göra bättre i nu- och framtiden. Jag sitter här och skriver del 16 i en djuptgående analys kring mina egna beteenden och börjar fundera om jag inte låter förbannat självupptagen. Men det kanske är bloggens natur?

När hon hade varit liten slutade hon inte med nappen förrän hon var 7 år gammal, det var en historia som hennes mamma gärna berättade gång på gång, och gärna inom hörhåll för halva Södermalm. Det hade gått så långt att hennes mamma och pappa till slut började klippa små bitar av nappen för att övertyga henne om att hon svalt den pö om pö. Inte så konstigt kanske att alla hennes blyertspennor nu såg ut som de gjorde.

Matglad är jag, och det är i ärlighetens namn en av de absolut största delar i mitt liv. Jag är fullkomligt epikurisk när det kommer till mitt förhållande till mat och att jag inte är kock på heltid, eller utbildad, beror på något så tråkigt som mina handeksem. För mycket tvättning, vilket är A och O, i ett professionellt kök gör att mina händer sväller upp, blir röda och för jävliga. Men kärleken består och jag började jobba på kafé, ett bra mellanläge mellan restaurang och hemmakock och till slut fann jag även annan kärlek där.

Klockan var 05:58 och telefonen började vibrera. Som den alltid gjorde på torsdagsmorgnarna. Det var mycket som skulle fixas innan hon kunde gå till jobbet. Hundpromenad, en sväng förbi bageriet på vägen hem, 30 minuters träning och frukosten till både maken och barnen. Klockan var 06:30 när den ringde igen och hon visste att något i morgonrutinen var tvunget att ryka. Som alltid på torsdagsmorgnarna.