FREDRIK SCHEIKE

(Inte riktigt sant. Men nästan.) Den blodröda solen sänker sig över bergen. Vissa har fortfarande snö längst upp på topparna, men om den inte smälter i natt, smälter den imorgon. Det är hett, det är evinnerligt hett och ökensanden som blästrar både berg och dalar gör det hela, nästintill, surrealistiskt. Som ett palmträd i snöstorm.

la luna tiene dientes dientes de hambre porque no tiene piernas, piernas para bailar. también le falta garras y nariz, orejas y ojos, ojos para mirarte el interior. se quedó con la sonrisa torcida, boquiabierta comiendo dientes de león e ilusiones vivas de los niños muertos, muertos como semillas semillas sin lodo. Fredrik Scheike IG / Twitter: @fredrikscheike // fb.com/FredrikScheikeActor

Väsensskilda. Är det så vi är? Män och kvinnor. Ja, på en binär skala alltså - så mörda mig. Män är från Mars och kvinnor från Venus? Jag vet inte, jag har inte läst kultklassikern, eller kult och kult, men klassikern i alla fall men bara titeln får en att tänka till. Och frågan som ligger till grund för allt är ju ändå på något sätt byggt i kärlek. Hur kan vi bygga förståelse mellan två personer som till synes verkar vara helt olika? Enkelt, kanske, men svaret måste väl ändå vara; genom att se till det mänskliga.

Nu tror jag nästan att behovet, eller beroendet, sitter på sin plats. Jag tänker i ord och formuleringar och jag funderar på vad jag ska skriva härnäst och hur jag ska skriva det. Jag vill hitta de små guldkornen som liksom får min vardag att kännas lite mer kreativ.

För att hitta min egen röst och den passion jag känner för att skapa narrativ och berättelser, dikter och tankar och kåserier så köpte jag för några månader sen ett svart skrivhäfte och en penna specifikt för ändamålet. Jag gjorde det till rutin att skriva några rader när jag skulle lägga någon av killarna. Det var rogivande, avkopplande och stimulerande. En dag försvann blocket. Det här är historien om berättelserna som aldrig blev av.

(Inte mitt barn.) Igår hade jag ett relativt långt och förtroligt samtal, vi pratade inte om allt men ändå, med gammelmormor i bilen på väg till det andra firandet av fredagens födelsedag. Vi pratade om hur svårt det är att vara förälder, hur lätt det är att bara rusa iväg och försöka tillfredsställa och hur svårt det är att faktiskt sätta gränser. Två generationer ifrån, totalt andra levnadsförhållanden och uppväxtförhållanden, men ändå rörande överens om föräldrarollen. Och här är vi nu, dagen efter, och har en dispyt på hand om just det.

Jag skulle bestämt vilja hävda att jag är urskuldad det faktum att jag inte kunde ta mig tid att skriva något igår. Dubbelfödelsedag (vi går in på det) och jobb jobb och åter jobb. Och lite sömn från kvällen innan, så morgonrutinen försvann rakt när i den duniga kudden som var min vapendragare och mitt dåliga inflytande.

Tomten i närbild? Nu tänkte jag bli sådär konstig igen och dela med mig av en tanke som har rört sig i mitt huvud. Som en mygga på blodbanken ungefär. Eller en igelkott på speed. Jag vet inte, men något liknande i alla fall. Den formulerades ungefär något år efter det att L hade fötts, bra många år in på utlandssvenskbanan och långt innan det stora börsraset 2035. Varför är vi snälla?

Tunnbrödsstut med messmör, lösgodis, saltlakrits, Sibylla, Gatuköket, bea-dipp, mjukglass och öl för 60 spänn styck. Ditt eget språk, kylslagna morgnar, daggtäckta gräsmattor, bäverätna träd, väderslitna bryggor, källvattenskallt kranvatten, tranan som gråter i ottan och milsvida skogar. Skymningsljuset. Morgondisen. Rågbröd. Minnen. Tystnaden. Vad är hemma för dig?

Tro int' att jag gett upp bara efter ett par dagar med min nya utmaning till mig själv. Ha lite högre förhoppningar kring det hela. TIll mig och till min i mångt och mycket väldigt splittrade självdisciplin. Jag kan vara otroligt strikt med mig själv i vissa avseenden och vara så som en alkispappa på 70-talet i andra. Det vill säga frånvarande och kränkande, gentemot mig själv alltså.

Att försöka bota min skrivkramp, dag 2. Eller dag 1. Eller kanske till och med dag 0. Jag bestämde ju mig igår, så vad blir resultatet T-X? Alla formaliteter åsidosatta, jag  sitter i alla fall här igen. Med en tom sida och låter mig själv präntas ner.

"I ensamhetens skogar är fallande löv ett godtyckligt sällskap." - Anonym

"livets bröd och vatten en onsdag i maj efter att regnet lagt sig som ett lock på asfalten." min diet består av brustna hjärtan krossade drömmar, eldfärgade vildvetefält i solnedgången och små lätta moln jag är måhända tomhänt men bukfylld till bredden jag andas genom blåklockornas dova klang vaknar bland picassos mindre kända maskrosor stiger upp över bergen och lever mitt liv i höjd med zarathustra vem predikar nu? vem biter huvudet av svalan och spår i sanden? vem trär jorden på sitt finger? var är de stilla 12 som frodades i min blotta närvaro? selma astrid karl acke reza thomas bruno hellsing jujje ewa tove karin över stockholms innerstad med sjumilakliv n'august och ekot av turister vid slottets gränder still min hunger tids nog tids nog Fredrik Scheike IG / Twitter: @fredrikscheike // fb.com/FredrikScheikeActor