FREDRIK SCHEIKE

Det var alltid lika spännande att lyssna på cikadorna på kvällen. Man kunde följa vad som hände i naturen, bara genom att lyssna på deras spel. Var det högt var det varmt. Tystnade de var det inte för att det blev kallt, men för att de blev skrämda. Och precis där tar också fantasin över, av vad blir de då skrämda?

Drömmar, ja. Vad är en dröm? Drömmar kan vara verkliga, de kan vara läskiga, de kan vara stora och de kan vara små. Drömmar kan hända när du sover men likväl när du är vaken. Drömmar är mål, men har också en ouppnåelig kvalité till sig. Annars skulle de väl bara heta verklighet?

Han stirrade upp i taket. Såg dammet virvla i ljusstrimmorna i den heta julimorgonen. Gardinerna rörde sig inte en millimeter och ljuset var av sådan kvalité att han visste att det var väldigt tidigt. Det var en jävla ovana han hade. Att alltid vakna först. Han hade gjort det sen lumpen och sen dess aldrig kunnat sova längre än till klockan 08:00, och då tyckte han att det var sent. Dammet dansade, katten sträckte slött på sig, lakanet hade han sparkat av sig, svetten lackade redan och huset låg tyst. Eller var det hela världen som gjorde det? Var han nu så öronbedövande ensam?

Vad är kärlek? Hur definierar du kärlek och vad är en kärleksfull relation? Vad är det att vara kär och att göra rätt i kärlekens tecken? Jag har ju uppenbarligen klampat i klaveret ett antal gånger. Mycket för egen maskin och för missförstånd, inkommunikation och brister i min personlighet. Men jag kan inte hela tiden och alltid skylla på mig själv, eller?

Att skriva för att överleva. Inte att leva för att skriva. Att skriva för att överleva. Vid varje drag av pennan, eller vid varje tryck på en tangent, en lättnadens suck över att inte följa andra impulser. Att du vunnit ännu ett sandkorn i dödens timglas. Det är inte så högtravande som det låter. Varje ord är ju en rebellisk handling mot tidens tand.

Jag tror inte att jag kan skriva på fredagar. Kanske är det som en förtrollning? Eller en förbannelse kanske det heter när det är något dåligt. Igår kunde jag i alla fall inte skriva av den enkla anledningen att jag jobbade som en gnu. Som en slav. Och när jag inte satt i möte, eller väntade på mötet, så lade jag mig faktiskt ner att sova. Jag var helt slut. Hur länge till orkar jag ?

Vad jag har älskat. Helvete vad jag har älskat i mitt liv. Dag in och dag ut har jag älskat. Älskat min nästa, älskat min familj, älskat mina kära, älskat mina barn, älskat de som aldrig älskat mig tillbaka. Vad mitt liv har varit fullt av älskvärda ögonblick.

(kommer att uppdateras, bearbetas) katterna utanför har ett krig eller en fest eller en musprovning katterna kongregerar i alla fall på en bakgata och låter sig höras, katterna låter skuggorna växa och nattens dimmor skingras. de är en två eller femtiotre det spelar ingen roll de är alla lika skymningsgrå de sjunger alla lika dystert de håller förvisso rent från skadedjur, räddar oss från pesten, de håller förvisso bara låda ett par gånger per månfas, de dystra klagomålen spelar förvisso spöktimman ett spratt, ett spratt spelas de som förvissats om spökenas verklighet. kanske bara en kvar, det spelar ingen roll, kanske ligger säkert tilltufsad, har sagt sitt kanske är sången ett rop på hjälp,  kanske borde jag se efter, se efter före jag dödförklarar, dödförklarar likgiltigt. katterna håller krog, hundarna sover för sin frihets skull människan yrvaken. Fredrik Scheike IG / Twitter: @fredrikscheike // fb.com/FredrikScheikeActor

(Gunilla Bergström) Det finns bra dagar, det finns dåliga dagar och det finns dagar som mer eller mindre är bäst att bara försöka bearbeta på en gång. Nu kanske det låter tufft att döma ut 24 av gårdagens alla timmar, men faktum är att jag sov cirka 6 av dem och jobbade över 12 timmar och 50 minuter. Så jag kan nog i ärlighetens namns ge gårdagen en känga.

Cikorians melankoliska blomster står på hagen i ensam majestät. Nej, det gör den inte. Men bland vildvetets guldvågor, maskrosens hela livscykel och den enstaka illröda vallmon så lyser de blå späda blommorna med särskild glans. Våren är snart slut och sommarens marhetta är snart vår enda vardag.

(Dave Morrow) Jag måste lida av något slags hybris, eller någon slags störning. Jag vet inte. Det är ju dumt att döma ut sig själv, men ändå. Jag måste ha något galet i mig när jag ser världsstjärnor, när jag lyssnar på musik och när jag läser eller ser filmer. Jag kan imponeras av deras talanger, men jag blir liksom inte starstruck. Jag ser dem på min nivå. Jag kan känna empati och får känslan av att vara förenad i konsten. Så hände det även igår.