FREDRIK SCHEIKE

Det firades nyss Thanksgiving i USA, en högtid som är extremt kontroversiell egentligen, då man firar kolonialism och hur rik man blev på allt man roffade åt sig av både land och urinvånare, men som ändå belyser en väldigt, väldigt, viktig del av den mänskliga sammansättningen. Tacksamheten. Jag ser ingen som helst mening att importera sagda högtid till våran del av världen, men den får mig ändå att stanna upp och tänka till, kanske är det i sviterna av att ha bott där i nästan 4 år, eller så är det för hur otroligt viktigt just tacksamhet är för mig.

Frivilligt stod jag där, nära kanten och blickade ut. Från 32 andra våningen, rakt ut i ingenstans, minst 100 meter upp i luften och enbart någon sekunds fall rakt ner i asfalt, glastak eller rulltrappa. Två fönsterrutor tjocka som min halva hand skyddade mig och alla vi som stod på insidan från vinden som slet i fasaden och ven kring knuten av byggnaden. Jag lutade mig mot det kalla fönstret och kände novemberdimmornas kyla svepa in morgonen.

Jag nästan sprang hem från kontoret. Jag visste att jag hade marginal, men jag ville inte tänja gränserna, för gott tålamod är det ont om i dagsläget. Jag hann över torget, telefonen och chattapplikationen från jobbet i högsta hugg, Pleasurekraft i lurarna och över vägen, förbi tobaksbutiken och kycklingprinsen. Bort bakom prostibulen och in framför pizzerian, in på gården, där minutrarna plötsligt blev färre.

Jag är ledsen. Jag har gråten i halsen och jag vet just nu inte direkt varför. Eller jo, jag ska inte lura mig själv eller någon annan för den delen, jag vet precis varför jag har gråten i halsen. Det är precis som när man säger till någon, jag är inte ledsen för att brista ut i tårar sekunden efter. Man vet, det bara är så att vi kanske inte vill erkänna allt för oss själva.

Vad gör man inte för kärlek? Eller rättare sagt, vad gör man för kärlek? Vad är det i det som gör att vi nästan är villiga att ge allt och lite till? Är det de små grejerna ? Är det attraktionen ? Är det känslan av att vi kan vara oss själva, trygga och sedda för den vi är? Är kärlek kanske helt enkelt trygghet?

Ibland behöver man helt enkelt bara börja, utan att veta var det ska sluta. Ibland behöver man bara sluta, utan att veta var det hela började. Ibland är man helt enkelt så pass rådvill att man knappt vet vad som är vad och man måste bestämma sig för vad som egentligen är vad.

Det regnar ett stilla regn utomhus, mörkret har lagt sig för längesen och jag hör själv hur jag andas allt långsammare. Stilla knäpper fingrarna mot det mekaniska tangentbordet när stormen tilltar och mina nya lakan frasar i otakt med regnet som nu fullkomligt öser ner. Tankarna är luddiga, tankarna är trötta och hjärnan verkar återigen sväva ut i det förflutna och jag vet inte om jag ligger i mitt pojkrum på Ärtvägen och tittar ut genom fönstret från min våningssäng, om jag känner doften av nymanglade lakan med mormor i Upplands Väsbys tvättstuga eller om jag hör plåttaket på baksidan i Bjursås som täcker verktyg, färg och fernissa. Oavsett vad, jag är här - och där, samtidigt.

Jag var återigen liten. Jag minns det så starkt, så klart och så otroligt närvarande. Jag kan inte ha varit mer än 4 max 5 år. Rätta mig gärna om jag har fel, mor. Eller kanske att jag var 7 och nyss börjat ettan, med ett abstrakt tänkande och ett språkbruk som redan då gjorde att jag studerade femmornas svenska. Oavsett ålder så var det en sak som var klar, jag var nästintill allergisk. Och detta mot en mening.

Om, tänk om. Tänk om det inte hade varit så, eller tänk om det hade varit så. Tänk om jag sagt så, eller inte gjort så, eller tänk om jag helt enkelt var någon annan. Om öppnar världar, om är fantasins kärleksbarn och om får verkligheten att skälva.

Ibland undrar jag, om alla orden som kommer till mina fingertoppar egentligen gör någon skillnad, det lär de väl egentligen inte göra med tanke på hur lite jag skriver och hur få som läser, men jag vet att det gör skillnad för mig. Bloggen är väl aldrig något mer än en enda lång semisjälvterapeutisk övning i egoistiskt dravel, egentligen.