Generationer sinsemellan

(Inte mitt barn.)

Igår hade jag ett relativt långt och förtroligt samtal, vi pratade inte om allt men ändå, med gammelmormor i bilen på väg till det andra firandet av fredagens födelsedag. Vi pratade om hur svårt det är att vara förälder, hur lätt det är att bara rusa iväg och försöka tillfredsställa och hur svårt det är att faktiskt sätta gränser. Två generationer ifrån, totalt andra levnadsförhållanden och uppväxtförhållanden, men ändå rörande överens om föräldrarollen.

Och här är vi nu, dagen efter, och har en dispyt på hand om just det.

Ja visst, det kanske är lättare att hamna på snäv kant med den man faktiskt aktivt lever med och försöker att uppfostra sina barn tillsammans med. Det är självklart att den du är mer känslomässigt involverad med också lättare får dig på dåligt humör och lättare kommer åt att trycka på dina knappar. Men ändå, att vara så otroligt samspelt med personens ifråga mormor, två generationer och en hel livstid bort tycker jag ändå är otroligt fin och tillika lite oroväckande. 

Vi delar inte samma livserfarenheter och skillnaden på vad vi sett under våra liv är totalt olika. Hennes ungdom var en sak, med diktatur, inbördeskrig och knappa resurser och möjligheten att välja väldigt lite. Jag har växt upp i en högteknologisk borg där allt är en knapptryckning bort och valen aldrig varit fler och större, för var dag som går. Jag bor i överflöd och lever likadant, medan hon aldrig kunnat tänka sig de rikedomar som vi upplevt och uppnått.

Hon kommer från generationen där en bil i en stad var ett event, en happening, där jag kommer ifrån generationen där det finns mer teknologi i en smartphone än i det gjorde i hela länder på 40-, 50-, 60- och 70-talet kombinerat.

Det jag vill säga är att vi är otroligt långt ifrån varandra i väldigt mycket, men i det mänskliga är vi väldigt förbundna. Det svåraste för en förälder är att vara en förälder. Att få ens egna barn att växa upp till starka individer, med sunda värderingar och ett rättskaffens sinne. Det är svårt att vara förälder och säga nej och göra sitt barn argt och lesset istället för att vrida sig ut och in för att barnet hela tiden ska vara glatt.

En glad barndom är inte ett tillstånd där du får allt du pekar på. En glad barndom är inte att alltid vara glad. En glad barndom är inte att aldrig trilla, slå sig, få skrapsår och blåmärken. En glad barndom är inte rädsla. En glad barndom är inte ängslan. En glad barndom är inte att hela tiden få som man vill.

En glad barndom är närvarande, ansvarstagande och emotionellt mogna föräldrar som klarar av att säga nej, sätta ner foten och ser barnet för vad det är och inget annat. En glad barndom är möjligheten att pröva sina begränsningar och försöka igen, och igen, och igen, tills nya begränsningar dragits upp. En glad barndom är längtan, upp-och-ned, med- och motgångar - en glad barndom är grunden för en sund vuxen.

Och det är därför det är så jävla svårt.

Fredrik Scheike

IG/Twitter: @fredrikscheike // fb.com/FredrikScheikeActor