Inget var sig längre likt.
Klockan tre imorse när jag låg på golvet, då jag varit tvungen att gå ner till lilleman efter en gråtattack tidigare, så blev jag bryskt väckt av att någon klev på mitt lår. Jag hade, efter att lugnat ner honom, somnat och låg där på ett gäng kuddar och sov gott. Min första tanke var att det var en otroligt verklig dröm, det andra en mardröm, det tredje vår hund Badrú och när jag till slut, på en halv sekund kom till mina sinnens fulla bruk så såg jag henne stå där, med hennes fot, tryckande rakt ner och in i mitt lår. Med en blick som skulle kunna skrämma Chuck Norris. Hon såg fullständigt vansinnig ut och bara blängde på mig. När jag frågade vad som hänt sade hon ingenting, utan stod bara kvar och tryckte lite hårdare. När jag sa att det gjorde ont, tryckte hon lite till. Blixtarna som sköt ur hennes ögon. Tystnaden som rådde. Lillemans snusningar och jag som gjorde allt för att ingen annan i huset eller hushållet skulle vakna.
När hon tryckt till en sista gång och sen gått började meddelandena att hagla. 03:00. Alltså drygt 3 timmar till dess att jag borde gå upp för att påbörja ännu en monstervecka på jobbet - jobbeN. Jag har så sjukt mycket press på mig att det inte är roligt och om jag börjar veckan på dåligt manér, då är det himla svårt att faktiskt hitta tillbaka. Om jag dessutom börjar veckan, helt slut, trött och för jävlig, ja då är det nästan lika bra att ge upp på en gång. 03:00 började alltså konversationen. Och vad som utlöst detta våldsamma utspel? Att en mamma från skolan, vars döttrar våra söner leker jättemycket med, och som vi dessutom var hembjudna till igår hade börjat följa mig och jag henne, på Instagram. Svartsjuka, mitt i natten. Svartsjuka utan grund.
Sen hette det att jag förstört allt, att den enda relationen som vi skulle kunna ha med en annan familj nu är förstörd, att jag är ett svin, att jag är det ena och det tredje och allt däremellan. Vad vill jag egentligen? För hon har minsann försökt allt medan jag inte gjort något, och dansklasser som aldrig blivit av hit, och middagar som heller aldrig blivit av dit. Att det inte finns någon övergripande jättelycka, men att det är vardagens små moment som gör det stora hela. Att jag sabbar allt och vad vill jag egentligen, är det separation eller vad är det? Och hon skulle minsann inte jobba imorgon. Och nu skulle hon sjukskriva sig. Och nu är allt är förstört.
Så vad är kärlek? Uppenbarligen har vi olika uppfattningar om både kärlek och glädje, om stora och små ögonblick och om vad som är normalt eller inte. Min psykolog har pratat om normaliseringsprocessen samt våldscykeln och hur svårt det är att hitta en väg ur den. Nu har det blivit så att hon helt plötsligt vill ha ett tredje barn och försöker att manipulera mig till en dotter. Samtidigt så är jag jordens avskum, jag jagar efter andra kvinnor, och gärna yngre för att jag då är som alla andra män och ja, sådan trodde hon inte att jag var, men så är det ju och nämnde jag att jag är en fjollig bög som håller på att göra min yngste son till transvestit också? Och att jag dessutom inte ljuger på en sådan banal fråga om vad mitt bästa konsertminne varit - "för hade vi sagt samma hade det varit perfekt". Men ett tredje barn ska det bli. På grund av den biologiska klockan och, ja, något annat, säkert.
Hon är minsann inte olycklig och kan inte förstå hur i hela friden hon har varit så blind då hon inte märkt att jag varit olycklig, för kom ihåg, den stora glädjen finns inte, det är bara de små ögonblicken som finns - som när hon passerar mig köket, ger mig en knuff och säger "Varför dör du inte?". Det är lycka. Det är kärlek. Och nu är det naturligtvis jag som har förstört relationen genom att faktiskt säga att jo, vi behöver prata om möjligheten till separation.
Så vad är kärlek? Kärlek är öppenhjärtlighet. Kärlek är ärlighet. Kärlek är mod. Kärlek är respekt. Kärlek är grundvalen på vilken du kan vara dig själv. Kärleken är ett val du gör varje dag. Kärlek är motsatsen till våld. Kärlek är absolut att kunna bråka, men också att bli sams. Kärlek är förståelse och förlåtelse. Kärlek är de små ögonblicken i vardagen och de som bidrar till ett bättre mående och en bättre värld. Kärlek är en grogrund. Kärlek är ömmande men också vårdande, svår och ibland kantig och sårande.
Kärlek är dock aldrig självutplånande. Då är det inte äkta.
Nu är det tungt, och jag är trött. Och att hinna göra 57 timmar den här veckan kommer att vara bedrövligt jobbigt med den här starten.
💔 Jadu. Inte låter det kärleksfullt…
SvaraRaderaInte så värst..
Radera