FREDRIK SCHEIKE

Jag hittade en gammal text alldeles nyss. Något som jag försökt publicera via Ordkonst. Men ni får den här istället.

Vad fan kan den skäggiga gamla greken vilja egentligen? Tydligen forfarande rätt mycket. Och då inledde jag redan det här inlägget någon gång i juli. Men lika aktuellt nu i oktober, som för drygt 2000 år sen. Tydligen.

Stulen tid. lånad tid, tid som inte tillhör mig och som egentligen inte tillhör någon. Tid som är linjär, cirkulär och exponentiell. Tid som är relativ och infrekvent. Tid som egen dimension och tid som en del av det vi alla är. Vad är tid och varför känns det som att jag sitter här fast jag inte borde?

Jag har en katt. Min katt den skiter i allt. Eller i alla fall i det mesta. Den gråter på morgonen. Gråter när jag går. Bajsar i sin låda och skiter fullständigt i att grannens balkong inte är våran. Min katt ha dock fått en ny hobby. Att jaga små bäbissalamandrar.

Jag började skriva, slutade skriva, fortsatte skriva och raderade saker och ting till höger och vänster. Jag lät det ligga, jag lät det vara, jag lät det vila och vissa saker lät jag till och med glömmas. Och så kommer den där sprängande känslan igen. Den där känslan av att bara måsta få ur sig. Det är det eller dö.

Flåset upp och ångorna ner, eller vad är det man säger? Temperaturen är knappt hög i min kropp än, närmare 0 än 57,5 eller något dylikt. Två fåglar i handen gör ingen soppa i glashus bland tysta träd som faller, som det står skrivet.

"Vet du vad vi gör här?" "Eh, ja, alltså, ja. Erik har berättat lite." "Och vad har Erik berättat?", Frippe svängde direkt och såg rakt på Erik medan Jakob försökte hitta orden och Frippes assistent såg upptagen ut med att sortera papper från de tidigare intervjuerna. "Det beror lite på vilken avdelning, men," han ville inte säga rakt ut att de prackade på folk nåt de inte behövde till ett pris de inte hade råd med, "telefonsälj i stor bemärkelse."

När han släntrade in på kontoret dryga femton minuter senare, och totalt cirka 30 minuter sen, så var det inte direkt idel hurrarop som mötte honom. Hans kompis, Erik, som rekommenderat honom för jobbet stod i entréen och väntade på honom. "Fattar du vilken jävla åsna jag ser ut som just nu?"

"Some people never go crazy, what truly horrible lives they must live." - Charles Bukowski

Del fyra av min "följetong"  får låta vänta på sig. Det är inte för att jag inte har påbörjat den, det är det att jag inte haft ro, eller sinnesnärvaro tillräckligt att faktiskt slutföra. De övriga delarna är också typ planerade, och jag har skapat ett långt narrativ i huvudet, nu ska jag bara få ner det i pränt också. Men.

Det var alltid lika spännande att lyssna på cikadorna på kvällen. Man kunde följa vad som hände i naturen, bara genom att lyssna på deras spel. Var det högt var det varmt. Tystnade de var det inte för att det blev kallt, men för att de blev skrämda. Och precis där tar också fantasin över, av vad blir de då skrämda?

Drömmar, ja. Vad är en dröm? Drömmar kan vara verkliga, de kan vara läskiga, de kan vara stora och de kan vara små. Drömmar kan hända när du sover men likväl när du är vaken. Drömmar är mål, men har också en ouppnåelig kvalité till sig. Annars skulle de väl bara heta verklighet?

Han stirrade upp i taket. Såg dammet virvla i ljusstrimmorna i den heta julimorgonen. Gardinerna rörde sig inte en millimeter och ljuset var av sådan kvalité att han visste att det var väldigt tidigt. Det var en jävla ovana han hade. Att alltid vakna först. Han hade gjort det sen lumpen och sen dess aldrig kunnat sova längre än till klockan 08:00, och då tyckte han att det var sent. Dammet dansade, katten sträckte slött på sig, lakanet hade han sparkat av sig, svetten lackade redan och huset låg tyst. Eller var det hela världen som gjorde det? Var han nu så öronbedövande ensam?

Vad är kärlek? Hur definierar du kärlek och vad är en kärleksfull relation? Vad är det att vara kär och att göra rätt i kärlekens tecken? Jag har ju uppenbarligen klampat i klaveret ett antal gånger. Mycket för egen maskin och för missförstånd, inkommunikation och brister i min personlighet. Men jag kan inte hela tiden och alltid skylla på mig själv, eller?

Att skriva för att överleva. Inte att leva för att skriva. Att skriva för att överleva. Vid varje drag av pennan, eller vid varje tryck på en tangent, en lättnadens suck över att inte följa andra impulser. Att du vunnit ännu ett sandkorn i dödens timglas. Det är inte så högtravande som det låter. Varje ord är ju en rebellisk handling mot tidens tand.

Jag tror inte att jag kan skriva på fredagar. Kanske är det som en förtrollning? Eller en förbannelse kanske det heter när det är något dåligt. Igår kunde jag i alla fall inte skriva av den enkla anledningen att jag jobbade som en gnu. Som en slav. Och när jag inte satt i möte, eller väntade på mötet, så lade jag mig faktiskt ner att sova. Jag var helt slut. Hur länge till orkar jag ?

Vad jag har älskat. Helvete vad jag har älskat i mitt liv. Dag in och dag ut har jag älskat. Älskat min nästa, älskat min familj, älskat mina kära, älskat mina barn, älskat de som aldrig älskat mig tillbaka. Vad mitt liv har varit fullt av älskvärda ögonblick.

(kommer att uppdateras, bearbetas) katterna utanför har ett krig eller en fest eller en musprovning katterna kongregerar i alla fall på en bakgata och låter sig höras, katterna låter skuggorna växa och nattens dimmor skingras. de är en två eller femtiotre det spelar ingen roll de är alla lika skymningsgrå de sjunger alla lika dystert de håller förvisso rent från skadedjur, räddar oss från pesten, de håller förvisso bara låda ett par gånger per månfas, de dystra klagomålen spelar förvisso spöktimman ett spratt, ett spratt spelas de som förvissats om spökenas verklighet. kanske bara en kvar, det spelar ingen roll, kanske ligger säkert tilltufsad, har sagt sitt kanske är sången ett rop på hjälp,  kanske borde jag se efter, se efter före jag dödförklarar, dödförklarar likgiltigt. katterna håller krog, hundarna sover för sin frihets skull människan yrvaken. Fredrik Scheike IG / Twitter: @fredrikscheike // fb.com/FredrikScheikeActor

(Gunilla Bergström) Det finns bra dagar, det finns dåliga dagar och det finns dagar som mer eller mindre är bäst att bara försöka bearbeta på en gång. Nu kanske det låter tufft att döma ut 24 av gårdagens alla timmar, men faktum är att jag sov cirka 6 av dem och jobbade över 12 timmar och 50 minuter. Så jag kan nog i ärlighetens namns ge gårdagen en känga.

Cikorians melankoliska blomster står på hagen i ensam majestät. Nej, det gör den inte. Men bland vildvetets guldvågor, maskrosens hela livscykel och den enstaka illröda vallmon så lyser de blå späda blommorna med särskild glans. Våren är snart slut och sommarens marhetta är snart vår enda vardag.