FREDRIK SCHEIKE

Hittar vi en röd tråd? Jag vet inte. Är det ett problem? Jag vet inte heller. Är det någon som bryr sig? Nej, tror inte det heller. Bloggen är min och om man måste nischa sig så kanske jag kan säga att jag driver en reseblogg, en reseblogg in i det inre.

Mitt i natten igen, det kommer att bli en lång natt med tanke på hur den har startat, så att sitta här, mitt i natten känns egentligen inte så främmande. Jag borde sova. Jag borde ta den där möjligheten jag nu har mellan barnaskrik, gasmagar och snarkande hundar att faktiskt lägga mig ner. Men jag sitter här med tankarna i kors. Igen. Grubblandes. Igen.

Det blev ingen inspelning , det blev ingen klädprovning idag och det blev inte en extra slant in på kontot. Det bidde ingenting som den gamla barnsagan säger. Man ska aldrig ropa hej innan man är över bäcken, och jag är faktiskt rätt van att "falla på mållinjen" vid det här laget, men riktigt kul är det ju aldrig.

Mitt i allt bröte och bråte , allt krig och alla skuldberg  som växer så finns det ändå några glädjande besked och ljusglimtar att hämta. En sådan är att mamma är här i en vecka och skämmer bort mig och oss, och att hon har en sådan himla levande relation med vår äldste, och en annan är att jag har blivit optionerad för en reklamfilm nu på söndag!

Häromdagen så kraschade ju min externa hårddisk med alla mina gamla filer och jag har ältat, ältat och grämt mig över hur jag ska göra. Om det finns något jag kan göra. Vänner och bekanta har kommit med mängder med råd på Facebook och jag kan nu, mer eller mindre, presentera en lösning.

Jag började i terapi förra året. Det känns konstigt att säga det. Terapi. Stigma? Ja, kanske det kanske. Egna förutfattade meningar? Definitivt.

Skrev för ett tag sedan att jag hade hittat tillbaka till bloggen, jag annonserade mer eller mindre att jag skrev nästan dagligen och att det var ett sätt att hitta uttryck, ventilera och kommunicera, allt på samma gång. Och så blev det helg. 

Att prata om döden. Ja, det gör vi väl egentligen på ett plan kanske allt för ofta, och på ett annat, allt för lite. När den är nära förstående, så är den allt och när den är långt borta då skjuter vi den så långt ifrån oss att vi tror att allt och alla är odödliga. Det är jobbigt att prata om och det är inte ett upplyftande ämne, men det enda som är säkert, som Franklin sa, är död och skatter.

Ja, nu är det tungrott. Riktigt tungrott, och samtidigt uppgivet. Inte alls lika glada miner som jag här har på ett av få kort jag lyckades spara. Hårddisken kraschade och det känns som om Timbuktu  haft ett finger med i spelet.

By http://www.mollat.com/livres/jean-paul-sartre-la-nausee-9782070257539.aspx, Fair use, https://en.wikipedia.org/w/index.php?curid=15547892 Jag är i slutet på "Nausea"  eller "Äcklet" som den heter på svenska, av Jean-Paul Sartre, och med slutet menar jag att jag inte ens har 12 sidor kvar. Det har inte varit en lätt läsning och många moment har kommit i vägen för att kunna avsluta boken, men innan veckan är slut är jag klar. 

En ensam ros skjuter upp över buskaget och det är den enda blomma som blommar bland miljoner gröna blad. En enda ros har brutit sig igenom lövverket och får all beundran i sin ensamma majestät. En stilla ros blottar sig, men är också den enda som klarar av att livnära sig.

Tystnaden är något jag märkt väldigt mycket av på sistone. Och då framför allt min egen. Jag är mycket inne i mitt eget huvud och det stör andra som är runt omkring. Jag är sparsam med orden och jag utför saker i tysthet istället för att basunera ut vad, när och hur jag ska göra något. Tystnaden har blivit väldigt viktig i den fullständiga kakafoni jag lever i. Men det är ändå aldrig riktigt tyst.

Det sägs att de som är någotsånär självdestruktiva tenderar att förstöra för sig själva när det är som bäst, för att de tvivlar på att de faktiskt förtjänar att ha det bra. Många är vi nog dock med dåligt självförtroende, men att medvetet eller omedvetet sabba för sig själv för att man är van vid misär är väl kanske inte alltid det vanligaste.

Det omedvetna och drömmarnas värld har alltid varit föremål för studier och spekulation. Vem vet vad som betyder vad, och varför drömmer vissa så detaljerat och andra knappt alls? Varför kommer vissa ihåg sina drömmar och vilket symbolspråk gömmer sig egentligen i de mikrosekunder som en dröm egentligen fladdrar förbi?

Ingen dag är den andre lik, men ändå är det detsamma. Nja, det kanske är att ta i, men lite grann är det som att saker och ting repeteras, eller går i loop. Det finns väl helt enkelt mönster som vi följer, spår som följer oss eller vanor, rutiner och beteenden som går hand i hand med hur vi är och vad vi gör.