FREDRIK SCHEIKE

Han vek av vid gamla Domusgaragets infart och gick ner Thoméegränd i eftertänksamt tempo, samtidigt som han inte ens njöt av den röda Marlboron som han lovat att sluta röka så många gånger. Han sneglade till vänster och såg den gamla kinakrogen med sina ikoniska röda gardiner och nedsuttna inredning, först in och först ut, tänkte han när han slängde iväg ciggen i snöslasken. Hon hade varit död i tre dagar innan grannarna börjat klaga. Hans högra sko läckte in i hälen och han var redan dyngsur. Det skulle bli en lång dag.

Vad krävs egentligen för att man ska bli kär? Är kär samma sak som förälskad? Vad krävs för att de första intrycken ska övergå till bestående "men"? Här kommer kanske den töntigaste listan någonsin, men jag är ju rätt töntig av mig.

Kan man säga att ett hjärta läker, om ett hjärta aldrig varit delat? Kan man säga att man helar något som aldrig varit trasigt? Finns det ett större självbedrägeri?

När man är ung är man dum och när man är dum är man omogen, så det är väl inte så konstigt att man gör så många misstag när man är liten. Men den som inte lär sig av misstagen är väl omognare ändå, så hur många gånger ska man egentligen behövas misslyckas för att lyckas?

Det konstanta bloggandet under den regelrätta karantänen kom till sitt slut. Det gjorde också de värsta restriktionerna och blev ersatta med lite snällare, lättare och mer diplomatiska varianter, som i sin tur, långsamt förvandlades till det vi har idag. Masker, rökförbud och det ena med det tredje. Jag kanske har varit naiv i mitt liv, men jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva en pandemi/farsot på nära håll, och jag hade ingen aning om hur jag skulle reagera, innan jag själv var här.

Här sitter jag med en pilsner, ensam en lördagkväll, med julljusen blinkande i bakgrunden och ett svart, kallt och snöfritt vinterlandskap framför mig. De har kapat grenar i träden nere i trädgården och bland dekorationerna som syns på vår gård blandas stjärnor och hjärtan och i fjärran ylar en hund där en av grannarna springer förbi med en madrass över ryggen, och jag undrar, vad är kärlek?

Puy de Dôme låg grön i fjärran, ingen snö hade kommit men det var kallt i luften. Löven hade precis börjat skifta och solens sista strålar lyste ner på där vi satt. Jag såg henne i profil, denna starka blick och denna varma utstrålning. Hon såg inte när jag tog en mental bild av det hela, där vi satt på vattencisternen och blickade ut, ut över den främmande stad vi båda för ett tag kallade hem.

Paris borde i likhet med New York verkligen beskrivas som staden som aldrig sover. Det finns alltid nåt som är öppet och är det inte en bodega så är det en bordell. Men det är också kärlekens, eller ska jag säga, den glorifierade romantikens mecka. Och det råkar vara en av mina absoluta favoritstäder i hela världen.

Kärleken är svår, kärleken är stor och kärleken är drivkraften bakom allt vi gör och allt vi är. Det är svårt att tänka att något kan vara lika omöjligt som tillfredsställande.

Är det någon här som har läst Dickens och framför allt, en Saga/Historia om två städer? Det kan vara den mest klassiska öppningen i hela litteraturhistorien; "Det var den bästa av tider, det var den värsta av tider." Och redan där vet man exakt vad man har att vänta.

Jag hittade teatern, jag hittade ett sätt att representera livet utan att leva det, jag hittade en kanal och ett utlopp för både min kreativitet och min mänsklighet. Jag hittade mig själv i konstformen som går ut på att hitta sig i andra. Jag hittade också kärleken i det enda förhållandet jag hade under tonåren.

"Är det så här att vara kär när man är liten? Hur är det då att vara kär när man är stor?" sjöng min parallellklass på mellanstadiet i en musikal som jag inte har någon riktig aning om vad den egentligen handlade om. Men raden satte sig och frågeställningen är ännu djupt rotad i mig. Hur är det att vara kär när man är stor?

Vi närmar oss sakta men säkert puberteten i denna blottläggning, eller ska jag säga, denna memoar i följetångsformat med inbakade tankar och filosofiska funderingar. Så vad händer när kärlekstörst möter hormonstinn och svällande känslor?

Hjärtat krossat. Ja, hur många gånger har du själv fått det? Trott att du aldrig ska kunna läka igen? Aldrig kunna älska och hoppas igen? Hur många gånger har du tänkt att du aldrig ska bli kär igen?

Trots att jag inte haft kärleken med mig från barndomshemmet, alltså en mogen kärlek då jag har varit älskad som få andra, så har jag ändå alltid längtat, törstat och trängtat efter att dela mitt hjärta med någon annan, men hur gör man? Var började detta? Jag går igenom, så vitt jag kommer ihåg, från början till nu, från dag ett till slut och delar mina innersta tankar och känslor.

Jag vill ju gärna inte skryta, jag är inte den typen av person liksom. Jag slår mig gärna inte för bröstet vid bragder, men, undantaget kommer nu, jag är nog fan inte bra på kärlek.

Hur mår du?

Ventilation som attan. Jag måste få ur mig, kunna få andas, kunna få tänka fritt på papper och på mitt eget språk. Jag måste få hitta ett ögonblick att samla mina känslor och pränta ner dem. Det har varit en sjuk period på sistone och jag menar sjuk på alla möjliga sätt.

Jag vet inte knappt längre vem jag är. Jag spelar hundra roller om dagen och jag har trippar av nostalgi som tar mig tillbaka till alla delar av mitt liv. Jag ser mig i situationer som jag aldrig trott att jag skulle göra och ibland känns det som om jag är fast i min egen fantasi, fast i mina egna minnen eller en glorifierad version av dem. Jag kan känna dofter, jag kan känna smaker och jag ser konturer, färger och ljus, precis rätt framför mig, som om jag aldrig varit någon annanstans. Minnet av en tågstation, glädjen i en bussresa, smaken av en kopp kaffe eller en bulla, lukten av ett rum eller en vän.