FREDRIK SCHEIKE

Sunday, Bloody Sunday har både Lennon och U2 sjungit om som de brittiska öarnas mest tragiska massaker av civila. Det känns kanske lite vagt att applicera det på att vara förbannad på hur en söndag egentligen kan vara.

Lördag brukar komma efter fredag, även i Coronatider och även om stugfebern gör sig påmind. Dagarna går , vädret kommer och går, och snart är det morgon, eller natt igen. Livet bakom lyckta dörrar gör att man långsamt kanske tappar greppet, om man inte klamrar sig fast vid sina sinnens fulla bruk.

Jag läser inte så mycket längre, vare sig riktiga böcker, noveller, poesi eller e-böcker. Det är lite tragiskt, nu när jag faktiskt har chansen och möjligheten. Coronapaniken har satt sig, eller ska jag säga, Coronasysslolösheten, den där känslan av katatoni och uppgivenhet som gör att allt känns meningslöst.

(Inte mitt foto.) Metron i Madrid är sig lik tydligen, folk tränger sig, ska till jobbet, blir ännu trängre då det går färre tåg. Plattformarna är överfulla, och en tickande virusbomb. Rena rama Coronaparadiset. Men vad gör man inte då pengar ska in, har räkningar att betala, hyra, hypotekslån?

Ensamheten, den stora tysta, mörka ensamheten. Coronaheten? Jag går på gatan och försöker i vanlig ordning att dränka oljudet från bilar med min musik i lurarna. Den som alltid ackompanjerar mig. Men plötsligt bestämmer jag mig för att ta av mig min skyddande hjälm och bara lyssna.

Det här med att skriva mer frekvent är faktiskt riktigt roligt, och riktigt nyttig träning. Sist jag skrev så här frekvent var 2013 , i en rad inlägg från Los Angeles . Även om det mesta just nu är Corona, Covid-19 eller karantänrelaterat, så hoppas jag ändå att det finns något mervärde i det jag skriver, även för andra.

Solen tittar fram och värmen ligger på, det känns som att det våras för vår. Allting blir lättare, och som Strindberg en gång sa, i sommarsolen skingras själens skuggor snabbt. Det går väl inte att förminska det faktum att man mestadels sitter inlåst, men det är ändå ljuvligt att kunna titta ut och se hur bin och getingar fortgår i sitt arbete, precis som vanligt.

Överallt, jämnt och ständigt, desinficerande medel var man än går. Busskurer, soptunnor, lyktstolpar, gator och containrar. Hur är det det gamla ordspråket går? Något om ett rent helvete, eller hur?

Det märks att fler och fler har börjat stanna hemma, antingen av skräck för Covid-19, för att de blivit entledigade eller permitterade , eller för att de begärt semester för att ta hand om sina barn. Oavsett skäl, så har naturen börjat återerövra sina forna territorier. Fåglar sjunger, getingar svärmar och katterna som normalt sett håller sig till sina bakgårdar lever loppan.

Det kanske inte syns så bra, men det är det här vårt samhälle nu har blivit. Folk gömmer sig, med mörka kläder, i hörn och längs med väggar, precis som när man tjuvrökte som liten och skulle gömma sig för mamma eller pappa, för att få ta en nypa frisk luft och fly från sin egen ångest. Alla bilder jag har tagit utomhus, är för övrigt fullt legitima då jag får vara ute och röra mig med min hund i ungefär fem minuter åt gången.

Gatorna är fullständigt tomma, till och med planscherna har tagit Coronapaus. Reklamen som sitter kvar för de lokala evenemangen är sedan länge gamla. Det är som om tiden stannat.

Tjipp o hajk från Coronaland, gott folk. Vilken tid att vara vid liv och ha hälsan i behåll! Eller hur? Det är svårt att hålla humöret uppe, när melankolin bokstavligt hänger ut genom fönstren.

(Nästa stopp, ditt paradis!) I den gamla klassikern "Monopol" är det politiska mottot "Förströelse!", folket och massorna ska underhållas för att undanhållas de verkliga motiven bakom kampanjen. När nu annonsen om det lovade paradiset sätts upp i Coronatider, är det inte svårt att dra paralleller.

(Plasthandskar överallt, plasthandskar.) Vi är de välsignade. Vi är de lyckliga. Vi är de förskonade och de tursamma. Nej, jag ironiserar inte över Corona, jag är ärlig. Vi som nu sitter i karantän har hus, har el och vatten och tillräckligt mycket för att kunnas klassas som rika i vilken annan del av världen som helst.

För en vecka sen - var det en vecka sen nu? - så uppmanade regeringen alla att gå ut och demonstrera för kvinnors rättigheter, ett extremt viktigt evenemang, och imorgon - är det imorgon? - så uppmanar de oss alla att stanna hemma. Nästan alla deltagare från demonstrationen har testats positiva för Corona och nu får man knappt träffa sin familj.

Så fort jag stängt bildörren nås jag av insikten att jag måste kippa efter den anda jag hållit från grinden till bilen. Som om luften i sig skulle kunna skada mig. Som om ljuset från den flyktiga solen, nu när vädret vänt, blivit min fiende. Nämnde jag att pandemipaniken sätter sig även under den mest hårdhudades skinn?

"Stängt för semester", läser man på skylten. "Semester" i Coronatider. Optimistiskt. Världsfrånvänt? Blint? Skylten hänger på en kinesiskt ägd "bazaar" - allt-i-allo som kanske inte ens törs nämna covid-19 på grund av möjliga, rasistiska påhopp?

Det är svårt att säga vad som är mest skrämmande, Corona och Covid-19s framfart, folks ignorans och teorier eller alla effekter vi ännu inte sett eller upplevt.

Corona fortsätter sin framfart, men det är ljust ute och solen värmer oss när vi går ensamma på promenad. Det känns som en spökstad, en skör spökstad.

Corona fortsätter sin framfart och krönikan blir längre och längre. Dagboken fylls på och minnen flyter ihop. Frågan är var man slutar, eller kanske ännu hellre, var man ska börja?

Let's face it. Jag tror aldrig att jag kommer att bli en känd bloggare, eller ha fler än kanske två läsare. Det gör mig inget. Jag använder bloggen att skriva av mig, om livet, om saker och nu om bland annat Corona.