FREDRIK SCHEIKE

Bokens världsdag, och i samarbete, återigen med kommunen där vi bor,d har vi deltagit i ett projekt där hela Teatro Tyl Tyls kärnpersonal deltog i en läsning av det första kapitlet av Don Quijote, det var en sjuk pers att läsa gammal spanska, men jag tror nog att det gick bra!

(Mörkret, ljuset - vad det nu är - i slutet av tunneln.) Det är intressant att gå på sena hundpromenader. Sådär runt klockan 23:00 varje natt är jag ute, och den enda skillnaden mot, säg klockan, 17:00, är att det är mörkt och att luften är, om möjligt, ännu friskare och renare. Det är en magisk känsla att verkligen få fylla lungorna med en sådan pur luft.

Det har gått "länge" nu, mellan varven att skriva, och det är mycket tack vare projekten som ni ser här ovan. Det handlar inte om att det inte händer massa saker, trots att tiden står still, utan att jag fastnar i "upptagenhetsfällan" som så många gånger förr. Men tack också till kommunen där vi bor, som faktiskt stöttar oss kulturarbetare i Corona och Covid-19-krisen.

(En äldre man tittar ut genom fönstret på förbipasserande bilar, medan barn hängt upp sina "#quedateencasa"-regnbågar på balkongen ovanför.) Det sägs att den enklaste vägen mellan A och B är en rak linje, så därför är ett samtal med en vän, istället för en lång utdragen meddelandekontakt fram och tillbaka mycket enklare och något som jag verkligen börjar ta tag i. Fråga mina vänner, ringa dem och be dem berätta hur de mår. Det är något positivt att ta med sig och en vana att nära även i framtiden efter Corona och Covid-19.

  (Naturligt instängd.) Ibland när man sätter sig ner för att skriva blir det helt enkelt en himla soppa i huvudet. Därav alla konstiga titlar och sånt. Jag är dagavill med endast ett par referenspunkter per vecka. Jag vet att fredag är fredag och på grund av det mönstret så vet jag också att helgen alltid är ett helvete därefter.

Långfredag. Det var det förra veckan, men tro inte att den här fredagen känns kortare för det. Det är så otroligt lätt att bli nostalgisk, tänka på allt man missar och allt man haft och nu inte har. Att tänka att förra året vid den här tiden så hade vi precis flyttat in i vårt nya, nu högt lovade och prisade, hem, och för drygt fyra år sedan vid den här tiden så hängde vi på stranden, utan ett bekymmer i världen.

För någon dag sedan , skrev jag att jag inte var "arbetslös" längre. Och det är till stor del på grund utav det här projektet, som vi sjösatte med hjälp av kommunens kulturdepartement. En möjlighet att få utlopp för vår kreativitet, utlopp för vår energi, samt en möjlighet att kunna tjäna lite extra pengar till vår gemensamma sinande matkassa.

(Jättelika plastskynken hänger ner framför varenda stånd och den svarta linjen får man inte gå över.) Om alla ni som läser skulle lägga en kommentar om varifrån ni läser, skulle det vara jättekul att se hur långt mina berättelser faktiskt når, nu när det här verkar vara det enda sättet att faktiskt kommunicera i dagsläget.

(Huset du ser en stor vit vägg av är byns postkontor, och folket du ser är kön runt ett helt kvarter.) Livsnödvändiga tjänster  ja. Nu efter påskhelgen skulle ju till och med "normalare jobb" och såna anställningar som inte är direkt och exakt samhällsnyttiga såsom advokatfirmor och kontorsjobb öppna. Men posten då? Är den inte Corona eller Covid-19 vänlig?

Måndag igen. Helgdag igen. Vad är det för skillnad på en röd och vanlig dag, när butikerna och alla samhällsnyttiga tjänster som får vara öppna ändå alltid stänger vid 12:30? Har någon ens märkt att påsken kommit och gått mer än på de färggranna girlangerna, godisaskarna och chokladkaninerna i mataffären?

Återigen varnar jag känsliga läsare, och kanske snöflingor, för vad som kommer att vara ett semipolitiskt inlägg, ett tankeväckande inlägg och förhoppningsvis ett inlägg som faktiskt stöter dig som läsare in i en analyserande bana. Har du åsikter, dela de gärna i en kommentar, jag lyssnar och diskuterar gärna.

"Inlåsta" i bra precis en månad. Det känns overkligt, så himla overkligt. Särskilt när en av de största tidningarna  brassar på jämförelser med den Justinianska pesten som härjade för 1500 år sedan på bästa sändningstid.

Lite grann känns det så. Imorgon, inte från skrivande stund sett, men utifrån krönikans, så är det exakt en månad sen saker och ting på riktigt slog igen. Börserna har verkat hämta sig under veckan, och helt plötsligt är det påsk. Var det inte, på riktigt, nyss jul och reyes/trettondagen?

Sverige, trots eller kanske på grund av sin strategi basunerar ut att kurvan planar av  och att saker och ting förefaller under kontroll, åtminstone i huvudstaden, medan det i Spanien svänger mellan fler och färre dödsfall. Dessutom späs vår olycka på mer av nyheten att regeringen inte utesluter ytterligare en 15 dagars förlängning  samt att det inte kommer att finnas några speciella medel till kultursektorn.

(Ensam i regnet på en av byns, normalt sett, mest trafikerade gator.) Corona och Covid-19. Vilken krönika detta blev. Skulle inte detta bara ha varit ett tidsfördriv i förbipasserande? Skulle inte det här ha blåst över nu? Vet jag ens hur länge vi har varit inne? Solen går upp och månen ner, och viceversa, så det måste ju betyda att dagarna har sin stilla gång.

(Tobaksaffären ligger runt hörnet på bilden, men hela torget är täckt av folk som har ett eget kösystem med minst två meter mellan varandra.) VARNING: Följande inlägg är en sociopolitisk reflektion kring Corona, Covid-19, #quedateencasa och kan väcka anstöt. Bra. Blir du provocerad har jag fått dig att tänka, och det är verkligen inget att vara rädd för. Tror du att just Du har lätt att blockera dig i gamla tankemönster och bli defensiv och känslomässigt sårad, läs ännu hellre vidare och begrunda just vilka mönster du skulle behöva bryta för att inte låta som en skiva på repeat. Kom nu inte och säg att jag inte varnat dig.

Varje gång någon av oss går ut med hunden säger vi samma gamla nötta skämt; "Jag lovar att inte ta allt för lång tid på mig", och grejen är, det blir aldrig gammalt.

Efter regn kommer sol kommer regn, och så plötsligt var veckan slut igen. Det råder nu, med gårdagens  nyheter i ryggen, en febril aktivitet i grannskapet. Folk går på gården, hänger över balkongräcken för att prata med andra, barn sparkar boll och skulle det inte vara för att ingen går utanför grinden, skulle det vara vilken vanlig söndag som helst.

Ända sedan utbrottet av Corona och Covid-19 har vi båda varit tacksamma över att leva där vi gör. Vi har en fantastisk lägenhet på över 140m2 med utsikt och möjlighet att gå ut på terrassen, vara i olika rum men ändå sova i samma säng. Andas. Hade krisen hänt för fyra eller fem år sedan, då jag först flyttade till Madrid hade vi varit fast i en enrummare på 28m2, med alla förutsättningar för att klösa ögonen ur varandra.

Fredagen. Även om vi egenföretagare och skådespelare allt som oftast har mer jobb att göra under helgen, ni vet, för då behöver alla "vanliga" knegare underhållning. Nu är jag inne på snart två månader utan inkomst.

Näst efter kött, potatis, ägg och apelsiner så är rengöringsprodukter det som försvinner snabbast. Klorin, blekmedel och tunga kemiska varianter av golv-, toa- och köksrengöringsprodukter är nästan alltid borta ur hyllorna. Likväl hushållspapper, då toapapper nu fått en helt egen gång i butiken.

Höger och vänster vy inne i foderbutiken. Är det bara jag som förväntar mig att mannen bakom disken ska sitta och vila på ett avsågat hagelgevär, med cowboyhatt och robotöga och tugga tobak i riktig "The Last of Us"/"Resident Evil"/"Westworld"-steampunkanda?

Ny dag, nya tag. Uppe redan innan 09:00, vilket måste vara ett rekord de senaste dagarna . Kan jag ha sovit bättre för att jag börjat läsa igen? Kanske. Skulle jag ha kunnat sova ett halvt dygn till? Definitivt. Men nu var vi här, lagandes frukost medan frun min var ute på promenad med vår hund.

(Affisch till alla dessa respektlösa hundägare som passar på att inte plocka upp efter sig.) Jag kanske blir repetitiv trots att jag försöker att undvika repetition, det är nog sant, men bristen på input och inspiration gör att det kanske hackar i skivan, jag får be om ursäkt. Det känns som att det är måndag jag skriver om, det måste det nog vara om det var söndag jag skrev om igår .