FREDRIK SCHEIKE

Det var alltid lika spännande att lyssna på cikadorna på kvällen. Man kunde följa vad som hände i naturen, bara genom att lyssna på deras spel. Var det högt var det varmt. Tystnade de var det inte för att det blev kallt, men för att de blev skrämda. Och precis där tar också fantasin över, av vad blir de då skrämda?

Drömmar, ja. Vad är en dröm? Drömmar kan vara verkliga, de kan vara läskiga, de kan vara stora och de kan vara små. Drömmar kan hända när du sover men likväl när du är vaken. Drömmar är mål, men har också en ouppnåelig kvalité till sig. Annars skulle de väl bara heta verklighet?

Han stirrade upp i taket. Såg dammet virvla i ljusstrimmorna i den heta julimorgonen. Gardinerna rörde sig inte en millimeter och ljuset var av sådan kvalité att han visste att det var väldigt tidigt. Det var en jävla ovana han hade. Att alltid vakna först. Han hade gjort det sen lumpen och sen dess aldrig kunnat sova längre än till klockan 08:00, och då tyckte han att det var sent. Dammet dansade, katten sträckte slött på sig, lakanet hade han sparkat av sig, svetten lackade redan och huset låg tyst. Eller var det hela världen som gjorde det? Var han nu så öronbedövande ensam?

Vad är kärlek? Hur definierar du kärlek och vad är en kärleksfull relation? Vad är det att vara kär och att göra rätt i kärlekens tecken? Jag har ju uppenbarligen klampat i klaveret ett antal gånger. Mycket för egen maskin och för missförstånd, inkommunikation och brister i min personlighet. Men jag kan inte hela tiden och alltid skylla på mig själv, eller?

Att skriva för att överleva. Inte att leva för att skriva. Att skriva för att överleva. Vid varje drag av pennan, eller vid varje tryck på en tangent, en lättnadens suck över att inte följa andra impulser. Att du vunnit ännu ett sandkorn i dödens timglas. Det är inte så högtravande som det låter. Varje ord är ju en rebellisk handling mot tidens tand.

Jag tror inte att jag kan skriva på fredagar. Kanske är det som en förtrollning? Eller en förbannelse kanske det heter när det är något dåligt. Igår kunde jag i alla fall inte skriva av den enkla anledningen att jag jobbade som en gnu. Som en slav. Och när jag inte satt i möte, eller väntade på mötet, så lade jag mig faktiskt ner att sova. Jag var helt slut. Hur länge till orkar jag ?

Vad jag har älskat. Helvete vad jag har älskat i mitt liv. Dag in och dag ut har jag älskat. Älskat min nästa, älskat min familj, älskat mina kära, älskat mina barn, älskat de som aldrig älskat mig tillbaka. Vad mitt liv har varit fullt av älskvärda ögonblick.

(kommer att uppdateras, bearbetas) katterna utanför har ett krig eller en fest eller en musprovning katterna kongregerar i alla fall på en bakgata och låter sig höras, katterna låter skuggorna växa och nattens dimmor skingras. de är en två eller femtiotre det spelar ingen roll de är alla lika skymningsgrå de sjunger alla lika dystert de håller förvisso rent från skadedjur, räddar oss från pesten, de håller förvisso bara låda ett par gånger per månfas, de dystra klagomålen spelar förvisso spöktimman ett spratt, ett spratt spelas de som förvissats om spökenas verklighet. kanske bara en kvar, det spelar ingen roll, kanske ligger säkert tilltufsad, har sagt sitt kanske är sången ett rop på hjälp,  kanske borde jag se efter, se efter före jag dödförklarar, dödförklarar likgiltigt. katterna håller krog, hundarna sover för sin frihets skull människan yrvaken. Fredrik Scheike IG / Twitter: @fredrikscheike // fb.com/FredrikScheikeActor

(Gunilla Bergström) Det finns bra dagar, det finns dåliga dagar och det finns dagar som mer eller mindre är bäst att bara försöka bearbeta på en gång. Nu kanske det låter tufft att döma ut 24 av gårdagens alla timmar, men faktum är att jag sov cirka 6 av dem och jobbade över 12 timmar och 50 minuter. Så jag kan nog i ärlighetens namns ge gårdagen en känga.

Cikorians melankoliska blomster står på hagen i ensam majestät. Nej, det gör den inte. Men bland vildvetets guldvågor, maskrosens hela livscykel och den enstaka illröda vallmon så lyser de blå späda blommorna med särskild glans. Våren är snart slut och sommarens marhetta är snart vår enda vardag.

(Dave Morrow) Jag måste lida av något slags hybris, eller någon slags störning. Jag vet inte. Det är ju dumt att döma ut sig själv, men ändå. Jag måste ha något galet i mig när jag ser världsstjärnor, när jag lyssnar på musik och när jag läser eller ser filmer. Jag kan imponeras av deras talanger, men jag blir liksom inte starstruck. Jag ser dem på min nivå. Jag kan känna empati och får känslan av att vara förenad i konsten. Så hände det även igår.

(Inte riktigt sant. Men nästan.) Den blodröda solen sänker sig över bergen. Vissa har fortfarande snö längst upp på topparna, men om den inte smälter i natt, smälter den imorgon. Det är hett, det är evinnerligt hett och ökensanden som blästrar både berg och dalar gör det hela, nästintill, surrealistiskt. Som ett palmträd i snöstorm.

la luna tiene dientes dientes de hambre porque no tiene piernas, piernas para bailar. también le falta garras y nariz, orejas y ojos, ojos para mirarte el interior. se quedó con la sonrisa torcida, boquiabierta comiendo dientes de león e ilusiones vivas de los niños muertos, muertos como semillas semillas sin lodo. Fredrik Scheike IG / Twitter: @fredrikscheike // fb.com/FredrikScheikeActor

Väsensskilda. Är det så vi är? Män och kvinnor. Ja, på en binär skala alltså - så mörda mig. Män är från Mars och kvinnor från Venus? Jag vet inte, jag har inte läst kultklassikern, eller kult och kult, men klassikern i alla fall men bara titeln får en att tänka till. Och frågan som ligger till grund för allt är ju ändå på något sätt byggt i kärlek. Hur kan vi bygga förståelse mellan två personer som till synes verkar vara helt olika? Enkelt, kanske, men svaret måste väl ändå vara; genom att se till det mänskliga.

Nu tror jag nästan att behovet, eller beroendet, sitter på sin plats. Jag tänker i ord och formuleringar och jag funderar på vad jag ska skriva härnäst och hur jag ska skriva det. Jag vill hitta de små guldkornen som liksom får min vardag att kännas lite mer kreativ.

För att hitta min egen röst och den passion jag känner för att skapa narrativ och berättelser, dikter och tankar och kåserier så köpte jag för några månader sen ett svart skrivhäfte och en penna specifikt för ändamålet. Jag gjorde det till rutin att skriva några rader när jag skulle lägga någon av killarna. Det var rogivande, avkopplande och stimulerande. En dag försvann blocket. Det här är historien om berättelserna som aldrig blev av.

(Inte mitt barn.) Igår hade jag ett relativt långt och förtroligt samtal, vi pratade inte om allt men ändå, med gammelmormor i bilen på väg till det andra firandet av fredagens födelsedag. Vi pratade om hur svårt det är att vara förälder, hur lätt det är att bara rusa iväg och försöka tillfredsställa och hur svårt det är att faktiskt sätta gränser. Två generationer ifrån, totalt andra levnadsförhållanden och uppväxtförhållanden, men ändå rörande överens om föräldrarollen. Och här är vi nu, dagen efter, och har en dispyt på hand om just det.

Jag skulle bestämt vilja hävda att jag är urskuldad det faktum att jag inte kunde ta mig tid att skriva något igår. Dubbelfödelsedag (vi går in på det) och jobb jobb och åter jobb. Och lite sömn från kvällen innan, så morgonrutinen försvann rakt när i den duniga kudden som var min vapendragare och mitt dåliga inflytande.

Tomten i närbild? Nu tänkte jag bli sådär konstig igen och dela med mig av en tanke som har rört sig i mitt huvud. Som en mygga på blodbanken ungefär. Eller en igelkott på speed. Jag vet inte, men något liknande i alla fall. Den formulerades ungefär något år efter det att L hade fötts, bra många år in på utlandssvenskbanan och långt innan det stora börsraset 2035. Varför är vi snälla?

Tunnbrödsstut med messmör, lösgodis, saltlakrits, Sibylla, Gatuköket, bea-dipp, mjukglass och öl för 60 spänn styck. Ditt eget språk, kylslagna morgnar, daggtäckta gräsmattor, bäverätna träd, väderslitna bryggor, källvattenskallt kranvatten, tranan som gråter i ottan och milsvida skogar. Skymningsljuset. Morgondisen. Rågbröd. Minnen. Tystnaden. Vad är hemma för dig?

Tro int' att jag gett upp bara efter ett par dagar med min nya utmaning till mig själv. Ha lite högre förhoppningar kring det hela. TIll mig och till min i mångt och mycket väldigt splittrade självdisciplin. Jag kan vara otroligt strikt med mig själv i vissa avseenden och vara så som en alkispappa på 70-talet i andra. Det vill säga frånvarande och kränkande, gentemot mig själv alltså.

Att försöka bota min skrivkramp, dag 2. Eller dag 1. Eller kanske till och med dag 0. Jag bestämde ju mig igår, så vad blir resultatet T-X? Alla formaliteter åsidosatta, jag  sitter i alla fall här igen. Med en tom sida och låter mig själv präntas ner.

"I ensamhetens skogar är fallande löv ett godtyckligt sällskap." - Anonym

"livets bröd och vatten en onsdag i maj efter att regnet lagt sig som ett lock på asfalten." min diet består av brustna hjärtan krossade drömmar, eldfärgade vildvetefält i solnedgången och små lätta moln jag är måhända tomhänt men bukfylld till bredden jag andas genom blåklockornas dova klang vaknar bland picassos mindre kända maskrosor stiger upp över bergen och lever mitt liv i höjd med zarathustra vem predikar nu? vem biter huvudet av svalan och spår i sanden? vem trär jorden på sitt finger? var är de stilla 12 som frodades i min blotta närvaro? selma astrid karl acke reza thomas bruno hellsing jujje ewa tove karin över stockholms innerstad med sjumilakliv n'august och ekot av turister vid slottets gränder still min hunger tids nog tids nog Fredrik Scheike IG / Twitter: @fredrikscheike // fb.com/FredrikScheikeActor

Att möta sin egen dödlighet. Att erfara att det lilla förgängliga, den tid vi har på planeten faktiskt är utmätt. Att behöva inse att ingenting lever eller varar för evigt. 

Totalt har jag 44 stycken utkast. Bara på bloggen. 44 stycken påbörjade tankar och verk som aldrig fullföljts eller tagit komplett form. 44 stycken inlägg med blandad kompott. Poesi, tankar och berättelser. Mycket vardag och mycket otaliga ord som aldrig kommit ut. Perfektionism? Idétorka? Brist på information eller inspiration?

Just det, jag hade ju en grej till också. Eller hade jag det? Jag vet inte längre. En av de stora fördelarna med att nu faktiskt sitta på en lite stabilare inkomst är ju att jag har börjat gå i regelbunden terapi. Och det är spännande.

Jag lever. Jag andas. Jag har fem fingrar på varje hand, fem tår på varje fot. Jag har en annalkande flint och anlag för det ena och det andra. Jag har mage. Jag har knän, pengar på banken och ett paraply. Nåja, det låter väl fint men finn ett fel. Jag har inte tid.