FREDRIK SCHEIKE

Kommer ni ihåg när man satt på SYO-konsulentens lilla kontor, blåögd, nervös och förundrad över hur stor världen verkade vara? Frågan kom alltid, lätt släpandes efter lite kallprat, så vad vill du bli när du blir vuxen? Plötsligt föll oket ifrån vuxensfären rakt ner över dina 14- eller 15-åriga axlar och på helt felaktiga grunder dessutom.

I mitt förra inlägg  så skrev jag om en mardröm jag haft nyligen, väldigt nyligen, men faktiskt är att nu när året lider mot sitt slut och vintern tillåter att jag rannsakar mig själv, har haft väldigt många, väldigt starka drömmar under året. Både positiva och negativa och ibland är det nästan svårt att veta vad som är sant och vad som inte är det.

Jag har återigen fastnat lite grann i det nostalgiska. Jag satt igår i baksätet på vår röda Opel och sick-sackade på dalavägar med en burk cola och ett somrigt Sverige som svepte förbi, för att i nästa stund stå och känna doften av rostbiffen och potatissalladen på mormors begravningslunch, för att i den tredje och sista känna lugnet och atmosfären av en kall Guinness på The Cat & Fiddle, alldeles bredvid min lägenhet i Los Angeles. Jag var uppslukad av vartenda moment och fullständigt närvarande i alla, utan att röra mig en millimeter från stolen där jag satt.

Vem sa det först, Shaw eller Wilde? Vissa tillskriver citatet någon anonym källa för tusentals år sen, men det låter onekligen väldigt taget ur luften. I onsdags fick jag för första gången upp ögonen för vad det verkligen betyder.

Ett av de stora problemen jag har här i livet är att jag är riktigt dålig på att avsluta saker och ting. När jag säger riktigt dålig, så menar jag verkligen riktigt dålig. Jag kan börja 100 projekt samtidigt med lika mycket entusiasm och passion för allihop, men när det kommer till ett genomförande och ett avslut, då är jag som bortblåst. Kontinuiteten har blivit en last och jag en kunnig kapare av densamme.

Jag har lite snöat in på tankarna i Vancouver och hela det året som mina två vänner och jag faktiskt bodde där. Jag hittar bilder i minnet och inte bara på sociala medier, och jag kan känna brisen som drar in dimman över Stanley Park, doften av vår lägenhet, stressen på restaurangen och lyckan varje gång som lönechecken, den veritabla checken, kom.

Lampskärmen som hänger snett känns som en bra symbol och analogi för jag både känner mig och mår just nu. Om man bortser från det fysiska i en långdragen förkylning som nu lider mot sin tredje veckas slut alltså. Rent psykiskt så är bilden av en lampskärm som inte sitter som den ska, en lampskärm som dämpar ljuset som lyser där inne och dirigerar det inte till där det exakt var tänkt att lysa, utan gör att skuggar kastas på väggar och boken som läses måste hållas i en obekväm vinkel för att kunna läsas.

Det firades nyss Thanksgiving i USA, en högtid som är extremt kontroversiell egentligen, då man firar kolonialism och hur rik man blev på allt man roffade åt sig av både land och urinvånare, men som ändå belyser en väldigt, väldigt, viktig del av den mänskliga sammansättningen. Tacksamheten. Jag ser ingen som helst mening att importera sagda högtid till våran del av världen, men den får mig ändå att stanna upp och tänka till, kanske är det i sviterna av att ha bott där i nästan 4 år, eller så är det för hur otroligt viktigt just tacksamhet är för mig.

Frivilligt stod jag där, nära kanten och blickade ut. Från 32 andra våningen, rakt ut i ingenstans, minst 100 meter upp i luften och enbart någon sekunds fall rakt ner i asfalt, glastak eller rulltrappa. Två fönsterrutor tjocka som min halva hand skyddade mig och alla vi som stod på insidan från vinden som slet i fasaden och ven kring knuten av byggnaden. Jag lutade mig mot det kalla fönstret och kände novemberdimmornas kyla svepa in morgonen.

Jag nästan sprang hem från kontoret. Jag visste att jag hade marginal, men jag ville inte tänja gränserna, för gott tålamod är det ont om i dagsläget. Jag hann över torget, telefonen och chattapplikationen från jobbet i högsta hugg, Pleasurekraft i lurarna och över vägen, förbi tobaksbutiken och kycklingprinsen. Bort bakom prostibulen och in framför pizzerian, in på gården, där minutrarna plötsligt blev färre.

Jag är ledsen. Jag har gråten i halsen och jag vet just nu inte direkt varför. Eller jo, jag ska inte lura mig själv eller någon annan för den delen, jag vet precis varför jag har gråten i halsen. Det är precis som när man säger till någon, jag är inte ledsen för att brista ut i tårar sekunden efter. Man vet, det bara är så att vi kanske inte vill erkänna allt för oss själva.

Vad gör man inte för kärlek? Eller rättare sagt, vad gör man för kärlek? Vad är det i det som gör att vi nästan är villiga att ge allt och lite till? Är det de små grejerna ? Är det attraktionen ? Är det känslan av att vi kan vara oss själva, trygga och sedda för den vi är? Är kärlek kanske helt enkelt trygghet?

Ibland behöver man helt enkelt bara börja, utan att veta var det ska sluta. Ibland behöver man bara sluta, utan att veta var det hela började. Ibland är man helt enkelt så pass rådvill att man knappt vet vad som är vad och man måste bestämma sig för vad som egentligen är vad.

Det regnar ett stilla regn utomhus, mörkret har lagt sig för längesen och jag hör själv hur jag andas allt långsammare. Stilla knäpper fingrarna mot det mekaniska tangentbordet när stormen tilltar och mina nya lakan frasar i otakt med regnet som nu fullkomligt öser ner. Tankarna är luddiga, tankarna är trötta och hjärnan verkar återigen sväva ut i det förflutna och jag vet inte om jag ligger i mitt pojkrum på Ärtvägen och tittar ut genom fönstret från min våningssäng, om jag känner doften av nymanglade lakan med mormor i Upplands Väsbys tvättstuga eller om jag hör plåttaket på baksidan i Bjursås som täcker verktyg, färg och fernissa. Oavsett vad, jag är här - och där, samtidigt.

Jag var återigen liten. Jag minns det så starkt, så klart och så otroligt närvarande. Jag kan inte ha varit mer än 4 max 5 år. Rätta mig gärna om jag har fel, mor. Eller kanske att jag var 7 och nyss börjat ettan, med ett abstrakt tänkande och ett språkbruk som redan då gjorde att jag studerade femmornas svenska. Oavsett ålder så var det en sak som var klar, jag var nästintill allergisk. Och detta mot en mening.

Om, tänk om. Tänk om det inte hade varit så, eller tänk om det hade varit så. Tänk om jag sagt så, eller inte gjort så, eller tänk om jag helt enkelt var någon annan. Om öppnar världar, om är fantasins kärleksbarn och om får verkligheten att skälva.

Ibland undrar jag, om alla orden som kommer till mina fingertoppar egentligen gör någon skillnad, det lär de väl egentligen inte göra med tanke på hur lite jag skriver och hur få som läser, men jag vet att det gör skillnad för mig. Bloggen är väl aldrig något mer än en enda lång semisjälvterapeutisk övning i egoistiskt dravel, egentligen.

Att bygga en grund. Oavsett om den är emotionell, relationsmässig eller varför inte rent byggnadsmässig, så fyller grunden samma funktion. Den förankrar, den står fast och den ser till att du kan bygga vidare, uppåt, sträva mot nya höjder och stå starkt och stabilt även när det blåser upp till storm. När du inte har en grund att bygga vidare ifrån, då blir tidens-, nyckens- och vädrets hand din mästare istället. Så hur gör man?

Och så sitter jag här igen, klockan är långt efter min läggtid, funderar, skriver och fastnar i den ena tanken efter den andra. Försöker ställa upp ord, texter, rader och formulera mina intryck till något sammanhängande. Det går sådär att rota i en själv ibland.

Jag dagdrömmer ofta och mycket och på senaste tiden har jag haft starka visioner om platser där jag varit i mitt liv, och känslan jag upplevde när jag var på just den platsen. Jag kan sitta i mitt vardagsrum och helt plötsligt höra vågorna rulla in över en strand i Södra Kalifornien, eller känna brisen och doften ifrån en insjö i Dalarna utan att röra mig en millimeter. Är det friheten som vill göra sig påmind?

Kärlek och relationer, framför allt relationer, är det allt vi har? I filosofin och framför allt inom metafysiken pratas det om kausala samband, orsak och verkan, och vad påverkar oss mer än de relationer som vi etablerar, med vänner, med bekanta, med våra partners och våra föräldrar? Och likadant, avsaknaden av dessa påverkar väl oss också?

Nere vid Östersunds Centralstation är det alltid extra blåsigt, oavsett tid på dagen, säsong eller varifrån man kommer. Det är dessutom oftast blixthalt i de båda backarna som möts på baksidan av stationen, precis vid entrén och det är många gånger som fulla brutna ben fraktakts därifrån på en fredag eller lördagkväll. 

Alla känner apan, och apan känner ingen, fast i Östersund är det tvärtom, alla känner apan och apan, eller spindeln i nätet kanske man ska säga, är en 185cm lång, renrakad, vattenkammad och välklädd kille som alla känner som Räkan. Inte det mest smickrande av smeknamn, men det är få som har sitt att säga i skapandet av sin egen legend.

I ett annat skede av livet borde jag kanske ha börjat fundera på vad egentligen gjorde för fel, inte tagit det så här långt och inte sårat så många på vägen, det borde kanske ha varit en idé och gjort saker och ting mycket lättare, istället för att ösa ur mig allt på en gång. Men med kriser kommer förändring och med förändring mognad, och utan kokong ingen fjäril.

Det är rätt ironiskt att jag, som alltid haft någorlunda negativa tankar kring att gräva i det förflutna för att hitta mönster i nutid, och motverka misstag i framtiden, sätter mig ner och börjar fundera över just vad som format alla de beslut jag tagit. Jag undrar hur många av de beslut och misstag jag idag gör som jag kommer att behöva bearbeta senare i livet, det är onekligen en spiral som aldrig tar slut. Precis som självtvivlet, skuldkänslorna och det eviga dammet på axeln.

När jag inledde den här följetongen så var det enbart för att gå till grunden med vad som är kärlek för mig, var jag brister, vad jag gör fel och också framför allt, vad kan jag göra bättre i nu- och framtiden. Jag sitter här och skriver del 16 i en djuptgående analys kring mina egna beteenden och börjar fundera om jag inte låter förbannat självupptagen. Men det kanske är bloggens natur?

När hon hade varit liten slutade hon inte med nappen förrän hon var 7 år gammal, det var en historia som hennes mamma gärna berättade gång på gång, och gärna inom hörhåll för halva Södermalm. Det hade gått så långt att hennes mamma och pappa till slut började klippa små bitar av nappen för att övertyga henne om att hon svalt den pö om pö. Inte så konstigt kanske att alla hennes blyertspennor nu såg ut som de gjorde.

Matglad är jag, och det är i ärlighetens namn en av de absolut största delar i mitt liv. Jag är fullkomligt epikurisk när det kommer till mitt förhållande till mat och att jag inte är kock på heltid, eller utbildad, beror på något så tråkigt som mina handeksem. För mycket tvättning, vilket är A och O, i ett professionellt kök gör att mina händer sväller upp, blir röda och för jävliga. Men kärleken består och jag började jobba på kafé, ett bra mellanläge mellan restaurang och hemmakock och till slut fann jag även annan kärlek där.

Klockan var 05:58 och telefonen började vibrera. Som den alltid gjorde på torsdagsmorgnarna. Det var mycket som skulle fixas innan hon kunde gå till jobbet. Hundpromenad, en sväng förbi bageriet på vägen hem, 30 minuters träning och frukosten till både maken och barnen. Klockan var 06:30 när den ringde igen och hon visste att något i morgonrutinen var tvunget att ryka. Som alltid på torsdagsmorgnarna.