FREDRIK SCHEIKE

Så glad att äntligen kunna få presentera min nya diktsamling som jag jobbat på, alldeles lagom länge! Köp den här uppe i widgetshoppen , och lämna gärna kommentarer! Fredrik Scheike IG / Twitter: @fredrikscheike // fb.com/FredrikScheikeActor

Jag stirrar ner på den blanka sidan och känner mig lika tom som orden som rinner ur mig. Jag är ett virrvarr av känslor, minnen och tankar och magen har knutit sig alldeles kring hjärtat. Nostalgin är ett faktum och jag vet inte ens vad det är jag längtar tillbaka till, eller efter. Platser, personer och helt plötsligt står jag framför en sjö på en brygga, i en konsumbutik funderandes över vilket godis jag vill ha, ensamt vandrandes längs i regnet längs Fifth Avenue eller sittandes på en kulle blickandes ut över en stad jag aldrig förstod mig på. Klumpen blir inte mindre ju mer jag skriver utan istället fastnar andra bilder på näthinnan, det blixtrar förbi ord och delade måltider, hur ljuset föll på frukosten genom frostigt fönster, en kram, en kyss, en dag, en natt, en sekund, ett krossat hjärta, en ouppnådd dröm, doften av en bok, känslan, en låt, en blick, en sorg, ett skratt, det där pizzastället jag aldrig någonsin hittade tillbaka till igen. Världen blir mindre och mina...

Vi hittar alla överlevnadsstrategier. Vi hittar alla sätt att ta oss och hanka oss fram i vardagen och göra det bästa av situationen. Har du slutat läsa nyheter? Stänger du av allt som har med Covid-19/Corona att göra? Förlöjligar du den ena eller andra sidan? Eller hamnar du, som en annan, i mähäland?

Nu har det gått väldigt länge sedan jag skrivit något. Nej, jag har inte gått och blivit Coronasmittad eller Covid-19 sjuk. Väldigt länge sedan jag faktiskt formulerade tankarna kring vardagen i något annat än poesi , eller i videor. Kanske har jag också blivit litet mätt på allt. Jag hoppar kronologiskt och skippar flera vardagar, eller gör jag?

Likt gräset, som fortsätter växa, har världen sin fortsatta gång, varken stilla eller hätsk. Den är vad den är, med eller utan Corona och Covid-19, med eller utan oss.

Skolor var det första som Corona och Covid-19 stängde i Spanien. Skolor för barn och unga och de har nu hållit stängt i över 60 dagar. Dra bort kanske 10-12 dagar av helgdagar och helger så har du ändå en bra bit över 40 skoldagar som har missbrukats, i ordets rätta bemärkelse. Jag vet inte riktigt hur det har fortsatt, hur långt ner i åldrarna distansundervisning faktiskt har implementerats, men jag vet en sak, inget i hur utbildning formas och ses kommer någonsin att vara sig likt igen.

Att vara, eller att inte vara, Fas 1 i denna Corona och Covid-19-pandemi? Med tanke på den senaste tidens polemik  så var det ett väldigt väntat resultat , att Madrid inte skulle få gå vidare till Fas 1. Konstigt att det känns som Monopols "När-du-passerat-Gå", fast med verkliga konsekvenser och en politisering med blått mot rött mot brunt mot svart mot grönt.

Den rena luften, de härliga promenaderna och det vackra vädret är alla bidragande faktorer till att jag faktiskt går och lägger mig i hyfsad tid, sover "bättre" till skillnad från i början  av Corona och Covid-19 pandemin, och därmed också halkar efter i skrivandet. Men jag tänkte, då skillnaden på ett inlägg jag spammar ut i olika sociala medieplattformar och ett inlägg jag nästan skriver för mig själv är 100-tals läsare, så kanske intresset inte är detsamma.

Regnbågar, överallt dessa Covid-19 och Coronaregnbågar. Och är det inte dem så är det en spansk flagga med ett svart band, eller varför inte kombinationen av de båda, för lite härlig apokalyptisk patriotism?

Var det allt du tänkt dig? Blev det allt du hoppats på? Var det nu lika förlösande som de förväntningar du hade? Med anledning av gårdagens inlägg så känns inte frågorna allt för avlägsna att försöka svara på. "Kosläpp" i Corona och Covid-19-tider.

Jag halkar efter, jag vet det, jag är inte ens i närheten av att komma ikapp. Jag sätter en onödig stress på mig själv, men jag vill dokumentera hela tiden som, på grund av Coronan och Covid-19, vi "sitter inne". Även om det just nu ljusnat lite i tunneln, då vi faktiskt får känna både sol, vind och vatten.

För någon dag sedan hamnade ett av mina inlägg  i en rejäl kommentarsstorm på Facebook, och jag fick då se bilden här ovanför för första gången, en bild jag bara hört talas om hittills i Corona och Covid-19-syfte, och jag blev lite full i skratt. "Skulle du gå ut om du kunde se den?"

Fredag, är det inte alltid fredag nu för tiden? Jag har halkat efter i tidsschemat med bloggen och kommer att klumpa ihop dagar till längre passager nu för tiden, för att kunna "hinna ikapp" mitt eget liv. Poetiskt ändå, att ha så pass mycket tid men ändå inte ha tid till något, det säger lite grann om hur vi lever och hur jag är funtad.

Bokens världsdag, och i samarbete, återigen med kommunen där vi bor,d har vi deltagit i ett projekt där hela Teatro Tyl Tyls kärnpersonal deltog i en läsning av det första kapitlet av Don Quijote, det var en sjuk pers att läsa gammal spanska, men jag tror nog att det gick bra!

(Mörkret, ljuset - vad det nu är - i slutet av tunneln.) Det är intressant att gå på sena hundpromenader. Sådär runt klockan 23:00 varje natt är jag ute, och den enda skillnaden mot, säg klockan, 17:00, är att det är mörkt och att luften är, om möjligt, ännu friskare och renare. Det är en magisk känsla att verkligen få fylla lungorna med en sådan pur luft.

Det har gått "länge" nu, mellan varven att skriva, och det är mycket tack vare projekten som ni ser här ovan. Det handlar inte om att det inte händer massa saker, trots att tiden står still, utan att jag fastnar i "upptagenhetsfällan" som så många gånger förr. Men tack också till kommunen där vi bor, som faktiskt stöttar oss kulturarbetare i Corona och Covid-19-krisen.

(En äldre man tittar ut genom fönstret på förbipasserande bilar, medan barn hängt upp sina "#quedateencasa"-regnbågar på balkongen ovanför.) Det sägs att den enklaste vägen mellan A och B är en rak linje, så därför är ett samtal med en vän, istället för en lång utdragen meddelandekontakt fram och tillbaka mycket enklare och något som jag verkligen börjar ta tag i. Fråga mina vänner, ringa dem och be dem berätta hur de mår. Det är något positivt att ta med sig och en vana att nära även i framtiden efter Corona och Covid-19.

  (Naturligt instängd.) Ibland när man sätter sig ner för att skriva blir det helt enkelt en himla soppa i huvudet. Därav alla konstiga titlar och sånt. Jag är dagavill med endast ett par referenspunkter per vecka. Jag vet att fredag är fredag och på grund av det mönstret så vet jag också att helgen alltid är ett helvete därefter.

Långfredag. Det var det förra veckan, men tro inte att den här fredagen känns kortare för det. Det är så otroligt lätt att bli nostalgisk, tänka på allt man missar och allt man haft och nu inte har. Att tänka att förra året vid den här tiden så hade vi precis flyttat in i vårt nya, nu högt lovade och prisade, hem, och för drygt fyra år sedan vid den här tiden så hängde vi på stranden, utan ett bekymmer i världen.

För någon dag sedan , skrev jag att jag inte var "arbetslös" längre. Och det är till stor del på grund utav det här projektet, som vi sjösatte med hjälp av kommunens kulturdepartement. En möjlighet att få utlopp för vår kreativitet, utlopp för vår energi, samt en möjlighet att kunna tjäna lite extra pengar till vår gemensamma sinande matkassa.

(Jättelika plastskynken hänger ner framför varenda stånd och den svarta linjen får man inte gå över.) Om alla ni som läser skulle lägga en kommentar om varifrån ni läser, skulle det vara jättekul att se hur långt mina berättelser faktiskt når, nu när det här verkar vara det enda sättet att faktiskt kommunicera i dagsläget.

(Huset du ser en stor vit vägg av är byns postkontor, och folket du ser är kön runt ett helt kvarter.) Livsnödvändiga tjänster  ja. Nu efter påskhelgen skulle ju till och med "normalare jobb" och såna anställningar som inte är direkt och exakt samhällsnyttiga såsom advokatfirmor och kontorsjobb öppna. Men posten då? Är den inte Corona eller Covid-19 vänlig?

Måndag igen. Helgdag igen. Vad är det för skillnad på en röd och vanlig dag, när butikerna och alla samhällsnyttiga tjänster som får vara öppna ändå alltid stänger vid 12:30? Har någon ens märkt att påsken kommit och gått mer än på de färggranna girlangerna, godisaskarna och chokladkaninerna i mataffären?

Återigen varnar jag känsliga läsare, och kanske snöflingor, för vad som kommer att vara ett semipolitiskt inlägg, ett tankeväckande inlägg och förhoppningsvis ett inlägg som faktiskt stöter dig som läsare in i en analyserande bana. Har du åsikter, dela de gärna i en kommentar, jag lyssnar och diskuterar gärna.

"Inlåsta" i bra precis en månad. Det känns overkligt, så himla overkligt. Särskilt när en av de största tidningarna  brassar på jämförelser med den Justinianska pesten som härjade för 1500 år sedan på bästa sändningstid.

Lite grann känns det så. Imorgon, inte från skrivande stund sett, men utifrån krönikans, så är det exakt en månad sen saker och ting på riktigt slog igen. Börserna har verkat hämta sig under veckan, och helt plötsligt är det påsk. Var det inte, på riktigt, nyss jul och reyes/trettondagen?

Sverige, trots eller kanske på grund av sin strategi basunerar ut att kurvan planar av  och att saker och ting förefaller under kontroll, åtminstone i huvudstaden, medan det i Spanien svänger mellan fler och färre dödsfall. Dessutom späs vår olycka på mer av nyheten att regeringen inte utesluter ytterligare en 15 dagars förlängning  samt att det inte kommer att finnas några speciella medel till kultursektorn.

(Ensam i regnet på en av byns, normalt sett, mest trafikerade gator.) Corona och Covid-19. Vilken krönika detta blev. Skulle inte detta bara ha varit ett tidsfördriv i förbipasserande? Skulle inte det här ha blåst över nu? Vet jag ens hur länge vi har varit inne? Solen går upp och månen ner, och viceversa, så det måste ju betyda att dagarna har sin stilla gång.

(Tobaksaffären ligger runt hörnet på bilden, men hela torget är täckt av folk som har ett eget kösystem med minst två meter mellan varandra.) VARNING: Följande inlägg är en sociopolitisk reflektion kring Corona, Covid-19, #quedateencasa och kan väcka anstöt. Bra. Blir du provocerad har jag fått dig att tänka, och det är verkligen inget att vara rädd för. Tror du att just Du har lätt att blockera dig i gamla tankemönster och bli defensiv och känslomässigt sårad, läs ännu hellre vidare och begrunda just vilka mönster du skulle behöva bryta för att inte låta som en skiva på repeat. Kom nu inte och säg att jag inte varnat dig.

Varje gång någon av oss går ut med hunden säger vi samma gamla nötta skämt; "Jag lovar att inte ta allt för lång tid på mig", och grejen är, det blir aldrig gammalt.

Efter regn kommer sol kommer regn, och så plötsligt var veckan slut igen. Det råder nu, med gårdagens  nyheter i ryggen, en febril aktivitet i grannskapet. Folk går på gården, hänger över balkongräcken för att prata med andra, barn sparkar boll och skulle det inte vara för att ingen går utanför grinden, skulle det vara vilken vanlig söndag som helst.

Ända sedan utbrottet av Corona och Covid-19 har vi båda varit tacksamma över att leva där vi gör. Vi har en fantastisk lägenhet på över 140m2 med utsikt och möjlighet att gå ut på terrassen, vara i olika rum men ändå sova i samma säng. Andas. Hade krisen hänt för fyra eller fem år sedan, då jag först flyttade till Madrid hade vi varit fast i en enrummare på 28m2, med alla förutsättningar för att klösa ögonen ur varandra.

Fredagen. Även om vi egenföretagare och skådespelare allt som oftast har mer jobb att göra under helgen, ni vet, för då behöver alla "vanliga" knegare underhållning. Nu är jag inne på snart två månader utan inkomst.

Näst efter kött, potatis, ägg och apelsiner så är rengöringsprodukter det som försvinner snabbast. Klorin, blekmedel och tunga kemiska varianter av golv-, toa- och köksrengöringsprodukter är nästan alltid borta ur hyllorna. Likväl hushållspapper, då toapapper nu fått en helt egen gång i butiken.

Höger och vänster vy inne i foderbutiken. Är det bara jag som förväntar mig att mannen bakom disken ska sitta och vila på ett avsågat hagelgevär, med cowboyhatt och robotöga och tugga tobak i riktig "The Last of Us"/"Resident Evil"/"Westworld"-steampunkanda?

Ny dag, nya tag. Uppe redan innan 09:00, vilket måste vara ett rekord de senaste dagarna . Kan jag ha sovit bättre för att jag börjat läsa igen? Kanske. Skulle jag ha kunnat sova ett halvt dygn till? Definitivt. Men nu var vi här, lagandes frukost medan frun min var ute på promenad med vår hund.

(Affisch till alla dessa respektlösa hundägare som passar på att inte plocka upp efter sig.) Jag kanske blir repetitiv trots att jag försöker att undvika repetition, det är nog sant, men bristen på input och inspiration gör att det kanske hackar i skivan, jag får be om ursäkt. Det känns som att det är måndag jag skriver om, det måste det nog vara om det var söndag jag skrev om igår .

Sunday, Bloody Sunday har både Lennon och U2 sjungit om som de brittiska öarnas mest tragiska massaker av civila. Det känns kanske lite vagt att applicera det på att vara förbannad på hur en söndag egentligen kan vara.

Lördag brukar komma efter fredag, även i Coronatider och även om stugfebern gör sig påmind. Dagarna går , vädret kommer och går, och snart är det morgon, eller natt igen. Livet bakom lyckta dörrar gör att man långsamt kanske tappar greppet, om man inte klamrar sig fast vid sina sinnens fulla bruk.

Jag läser inte så mycket längre, vare sig riktiga böcker, noveller, poesi eller e-böcker. Det är lite tragiskt, nu när jag faktiskt har chansen och möjligheten. Coronapaniken har satt sig, eller ska jag säga, Coronasysslolösheten, den där känslan av katatoni och uppgivenhet som gör att allt känns meningslöst.

(Inte mitt foto.) Metron i Madrid är sig lik tydligen, folk tränger sig, ska till jobbet, blir ännu trängre då det går färre tåg. Plattformarna är överfulla, och en tickande virusbomb. Rena rama Coronaparadiset. Men vad gör man inte då pengar ska in, har räkningar att betala, hyra, hypotekslån?

Ensamheten, den stora tysta, mörka ensamheten. Coronaheten? Jag går på gatan och försöker i vanlig ordning att dränka oljudet från bilar med min musik i lurarna. Den som alltid ackompanjerar mig. Men plötsligt bestämmer jag mig för att ta av mig min skyddande hjälm och bara lyssna.

Det här med att skriva mer frekvent är faktiskt riktigt roligt, och riktigt nyttig träning. Sist jag skrev så här frekvent var 2013 , i en rad inlägg från Los Angeles . Även om det mesta just nu är Corona, Covid-19 eller karantänrelaterat, så hoppas jag ändå att det finns något mervärde i det jag skriver, även för andra.

Solen tittar fram och värmen ligger på, det känns som att det våras för vår. Allting blir lättare, och som Strindberg en gång sa, i sommarsolen skingras själens skuggor snabbt. Det går väl inte att förminska det faktum att man mestadels sitter inlåst, men det är ändå ljuvligt att kunna titta ut och se hur bin och getingar fortgår i sitt arbete, precis som vanligt.

Överallt, jämnt och ständigt, desinficerande medel var man än går. Busskurer, soptunnor, lyktstolpar, gator och containrar. Hur är det det gamla ordspråket går? Något om ett rent helvete, eller hur?

Det märks att fler och fler har börjat stanna hemma, antingen av skräck för Covid-19, för att de blivit entledigade eller permitterade , eller för att de begärt semester för att ta hand om sina barn. Oavsett skäl, så har naturen börjat återerövra sina forna territorier. Fåglar sjunger, getingar svärmar och katterna som normalt sett håller sig till sina bakgårdar lever loppan.

Det kanske inte syns så bra, men det är det här vårt samhälle nu har blivit. Folk gömmer sig, med mörka kläder, i hörn och längs med väggar, precis som när man tjuvrökte som liten och skulle gömma sig för mamma eller pappa, för att få ta en nypa frisk luft och fly från sin egen ångest. Alla bilder jag har tagit utomhus, är för övrigt fullt legitima då jag får vara ute och röra mig med min hund i ungefär fem minuter åt gången.

Gatorna är fullständigt tomma, till och med planscherna har tagit Coronapaus. Reklamen som sitter kvar för de lokala evenemangen är sedan länge gamla. Det är som om tiden stannat.

Tjipp o hajk från Coronaland, gott folk. Vilken tid att vara vid liv och ha hälsan i behåll! Eller hur? Det är svårt att hålla humöret uppe, när melankolin bokstavligt hänger ut genom fönstren.

(Nästa stopp, ditt paradis!) I den gamla klassikern "Monopol" är det politiska mottot "Förströelse!", folket och massorna ska underhållas för att undanhållas de verkliga motiven bakom kampanjen. När nu annonsen om det lovade paradiset sätts upp i Coronatider, är det inte svårt att dra paralleller.

(Plasthandskar överallt, plasthandskar.) Vi är de välsignade. Vi är de lyckliga. Vi är de förskonade och de tursamma. Nej, jag ironiserar inte över Corona, jag är ärlig. Vi som nu sitter i karantän har hus, har el och vatten och tillräckligt mycket för att kunnas klassas som rika i vilken annan del av världen som helst.

För en vecka sen - var det en vecka sen nu? - så uppmanade regeringen alla att gå ut och demonstrera för kvinnors rättigheter, ett extremt viktigt evenemang, och imorgon - är det imorgon? - så uppmanar de oss alla att stanna hemma. Nästan alla deltagare från demonstrationen har testats positiva för Corona och nu får man knappt träffa sin familj.